tisdag 27 december 2016

Väggen av Pia Dellson

Väggen : en utbränd psykiaters noteringar
Jag ska säga detta först innan jag börjar skriva om den här boken, jag är vagt bekant med Pia Dellson sedan långt tillbaka. Inte så att vi umgås men vi hälsar om vi skulle stöta på varandra i affären, framför allt Pias make och jag, även om inte vi heller direkt är vänner. Det kan dock ha färgat min åsikt om den här boken, men jag tror inte det.

Jag har velat läsa Väggen ända sedan jag hörde en intervju med Pia förra hösten på bokmässan. Det lät precis som något jag skulle vilja läsa, och nu när vi diskuterade att läsa den i en bokcirkel jag ör med i så passade jag på. Den är föredömligt kort för att passa de som faktiskt har gått in i den berömda väggen. Ett uttryck som används allt mer sällan. Man säger inte heller utbränd utan utmattningssyndrom. Något jag absolut kan relatera till. Jag har nästan varit där men för väldigt länge sedan. Inte så grovt som Pia beskriver det men jag kommer aldrig någonsin mer komma upp i samma energinivåer och tempo som jag en gång höll och det känner jag verkligen igen i hennes bok.

Den beskriver hennes egen sjukdom, hur hennes familj och arbetsplats hanterat saken men också framför allt hur hon själv har försökt lära sig leva med sin diagnos. Hon beskriver hur hon vissa dagar inte ens kunde gå upp ur sängen. Samtidigt som hennes barn ibland har fått påminna henne när hon trott sig ha energi.. "Mamma, ta inte ut dig nu, vi vill ha dig kvar.."

Pia Dellson beskriver på många sätt hur det är att lida av utmattningssyndrom. Hur det för vissa kan ta flera år att komma tillbaka men hur det också kan vara frustrerande när man tidigare haft ett tempo som är svårt att förstå när man väl blivit sjuk.

Boken är som sgt kort men ändå gör jag många anteckningar. Sparar på ord som "dumstark" men reagerar också på en del annat med skepsis. Pia Dellson skriver om hur oerhört mycket och hur oerhört högpresterande hon var innan hon blev sjuk och någonstans irriterar det mig att det liksom blir en standard för hur mycket man måste ha pressat sig själv innan för att "få lov" att ha blivit utmattad. Jag är inte där nu men har väldigt, väldigt många vänner som blivit sjukskrivna det senaste året, många pga utmattningssyndrom. De har inte forskat på elitnivå, åkt på 100 konferenser, skrivit böcker, bollat familj med ett socialt liv och jobbat, jobbat, jobbat. Ändå har de hamnat där. Jag tycker att hon lägger ribban onödigt högt, samtidigt som man ju inte kan klandra någon för att de levt sitt liv och är ärliga med det.

Hur som helst är det en bok jag tycker att alla som fått utmattningssyndrom nog kan få något ut av. Och även de som befinner sig i personens närhet. Vänner, familj, chefer. Den tar inte lång tid att läsa och den är väl värd det.

1 kommentar:

Västmanländskan sa...

Den var väldigt bra tycker jag! Den sätter fingret på den enorma frustrationen och svårigheten att acceptera att man inte kan prestera som man är van att göra (oavsett vilken startnivå man har) och också sorgen över att på ett sätt förlora en bit av sig själv.