torsdag 8 december 2016

Den första kvinnan av Linda Spåman

Den första kvinnanDet här ska sägas först, det är en riktigt snyggt formgiven grafisk roman det här. Bokstäverna och blodet på framsidan ser nästan utklippt ut, eller som ett kollage, men är bara tryck. Väldigt effektfullt. Jag gillar även att det här är en roman med mycket humor och självdistans, speciellt som bokens huvudperson får höra av sin gynekolog att "jaha, serier, ja det är väl sådana där feministiska serier som är så på modet bland tjejer nu". Och det är ju precis vad det är. En feministisk serie. Och på modet. Det gör det dock inte mindre bra, tvärt om. Spåman sällar sig till en rad begåvade och smarta politiska serietecknare.

Huvudpersonen, Lilith, är både den första kvinnan och alla kvinnor. Hon växlar snabbt och ofta mellan Lilith -serietecknare och Lilith -Guds skapelse. Ibland står hon i sin lägenhet och pratar med en hantverkare, ibland ligger hon hos gynekologen och blir torterad och ibland föder hon 100 barn om dagen och tar hand om sin självskadande dotter Lamia. Det borde vara rörigt, för det blir det när man försöker förklara, men det fungerar faktiskt. Det är rått, bittert, svart och cyniskt och ofta riktigt ilsket. Men bra och nära. Det är inget jag skulle ge till vem som helst men om det hittar hem så hittar det nog å andra sidan mitt i prick. Riktigt, riktigt bra, men så nattsvart att jag blir riktigt deppig emellanåt.

Inga kommentarer: