måndag 17 oktober 2016

Mamma är bara lite trött av Sara Beischan

Mamma är bara lite tröttDet finns väldigt få böcker som verkligen lyckas med konststycket att förändra liv. På senare år är det bara Äta djur av Safran Foer som har haft den inverkan på mig och som fick mig att bli vegan. Det återstår att se om den här boken faktiskt får den effekten på mig och mitt liv så småningom, men den har god potential till det. För vad jag inte förväntade mig var att det här skulle visa sig vara lite av en skräckroman. Jag börjar läsa och inser att jag inte kan sluta gråta hela inledningen igenom. Det är så träffsäkert, så gråsliskigt, så precist att jag blir alldeles skrämd.

Vi lär känna Minna, lärare och småbarnsmamma som alltför lätt tar på sig extra uppgifter. Som säger ja till en eventuell rektorsutbildning längre fram, som blir klassmamma för dottern och som ligger sömnlös och funderar på vad hon ska servera när de får gäster till helgen. De kan ju inte ha samma mat som sist. När jag förklarar för min man vad den här boken handlar om så förstår han inte alls. Vad är det som är så stressande och speciellt med det? Och så är det nog. Generellt tar män inte det som en grej att man måste ha städat, man måste bjuda på rätt sorts mat, träna, hänga med osv för att inte bli dömd och uträknad. Jag däremot, känner igen mig så till den grad, ända ner till tvångstankarna om cancer att jag inte kan hejda gråten för jag inser ju att det här inte kommer att sluta bra. Och det gör det inte heller. Minna går käpprätt in i väggen och svimmar på sin egen födesedagsfest. Det som därefter händer är att hon hamnar i systemet. Hon blir sjukskriven, får arbetsträna och alla, precis alla, vill bara att hon ska skärpa sig och sluta vara en belastning. Det märks så tydligt när hon sitter på möte med sin arbetsgivare, försäkringskassan, arbetsförmedlingen och sin läkare vid något tillfälle. Alla vill bara att hon ska säga att "Till hösten är jag tipp topp, det var ju bara lite utbrändhet, nu har det gått över, jag har ju fått vila och ha semester i flera veckor". Naturligtvis är det också en påfrestning för maken men även han vill ju att hon bara ska bli som förr. Och det gör så himla ont att läsa. För bortsett från de där tvångstankarna om cancer så är det där en av mina värsta mardrömmar. Att inte längre palla för trycket och börja missköta jobb och liv. Just nu är mitt liv bara rosor och jag är föräldraledig, men jag känner verkligen igen stressen att aldrig räcka till. Att aldrig riktigt hinna med jobbet så mycket som man borde och vill, men heller inte hinna med barnen, städa, umgås med vänner och allt annat man ska göra. Inklusive blogga faktiskt. Men så är det väl att vara mitt i livet.

Det är väl vår tids stora problem. Hur man ska hinna med att både tjäna pengar för att kunna göra allt det där man inte har tid med och även ha tid till det. Och må bra i processen.  Sara Beischan har i alla fall skrivit en bok som verkligen lyckas förmedla den där stressen mitt i prick. Det enda jag kanske kan tycka känns lite mindre verkligt är tiden på plantskolan och Minnas liv efter sjukskrivningen. Men det kan också vara för att jag inte varit där.

Inga kommentarer: