onsdag 19 oktober 2016

Den tredje hustrun av Lisa Jewell

Den tredje hustrunEftersom vi skulle ha feelgood-mingel på bokmässan och hade bjudit in både Mhairi McFarlane och Lisa Jewell kände jag att jag borde ha läst något av henne innan hon kom. Trots att hon har skrivit böcker i 20 år så har jag faktiskt inte läst en enda. Det kan hänga ihop med att jag brukade se hennes böcker i Ica-butiken och på pressbyrån och som vanligt blir lite anti när det är böcker som helt enkelt går för bra. Nu kommer det däremot med all säkerhet att bli fler dock.

Jag letade lite efter hennes senaste men fick inte tag i den i tid. Istället satte jag tänderna i den här, Den tredje hustrun, som kom för ett par år sedan. Jag blev dock uppriktigt förvånad och skulle inte alls kalla det här för feelgood. Det finns inte mycket glatt över det här. Det är heller kanske inte det bästa jag har läst, men tillräckligt intressant för att jag ska bli nyfiken på mer.

Den tredje hustrun handlar om hon som kom lite på efterkälken, efter att Adrian redan varit gift två gånger och skaffat sig en hel drös med ungar. Maya dyker upp i Adrians liv när han redan har fem barn, redan har lämnat sin fru en gång för en yngre kvinna. Nu gör han det igen och innan han och Maya riktigt har hunnit börja sitt kapitel i den stora familjen så rycks hon ifrån honom i en tragisk och mystisk bilolycka. Månaderna går och Adrian sörjer. Liver för familjerna går vidare men också inte. En annan mystisk ung kvinna dyker upp och ställer allt på ända. Hon säger sig vilja kika på Adrians katt och eventuellt adoptera den, men försvinner lika snabbt som hon kom. Det visar sig att hon inte alls var den hon utgav sig för att vara och verkar ha förföljt både Adrian och hans barn under en längre period. När Adrian försöker ta reda på vem hon är så upptäcker han istället en massa saker om Maya som han inte visste om. Och även om alla sina barn, sina fruar och sig själv. Kände han verkligen Maya? Hade de verkligen det perfekta liv han intalade sig?

Lisa Jewell sa på mässan att hon verkligen gillade Adrian, att han var som ett förvuxet barn och att alla förlåter honom för hans vimsighet och självupptagna liv men vet ni vad? Nej, det gör man inte. Inte jag i alla fall. Jag tycker att han är en ganska obehagligt självupptagen typ som inte verkar ha någon som helst uppfattning om hur andra människor runt omkring honom påverkas av hans handlingar och beslut. Dessutom känns han ganska endimensionell och lite platt. Det finns dock andra karaktärer här att intressera sig för, som sonen Luke. Och inte minst Maya själv. Och Familjen, som karaktär. Hur vi påverkar varandra inom hemmets fyra väggar, et är snarast det jag tyckte var mest spännande att läsa. Och hur vi kan lura oss själva i sorgearbetet till att tänka fram historier som egentligen kanske inte fanns.

Nå, det är inget mästerverk det här, men det gjorde mig ändå mer nyfiken på hennes övriga utgivning. Jag hittade Vince & Joy i en loppishög för några dagar sedan och ser även fram emot att läsa Flickorna i parken så småningom.

Inga kommentarer: