torsdag 2 juni 2016

Det är liksom… hemtrevligt. På ett otäckt sätt

Sjuka själar
Sjuka själar av Kristina Ohlsson


Kristina Ohlsson är produktiv får man säga, nyss har jag läst ut hennes nya barnbok Zombiefeber när Sjuka själar äntligen landade på skrivbordet. Det är en klassisk skräckhistoria men med tydliga deckarinslag, vilket ändå känns naturligt då Ohlsson ju numera ändå får kallas för en etablerad deckarförfattare.

Vi får följa ett antal personer i Kristianstad. Lukas återvänder efter att ha varit borta i 10 år efter att ha utsatts för ett övergrepp som skakat staden i dess grundvalar. En morgon hittades han i Tivoliparken, svårt misshandlad, medvetslös och nära döden. Det var tydligt att han blivit utsatt för tortyr. Han var inte den förste som försvunnit. Men den förste som kom tillbaka. Ett antar försvinnanden hade upprört staden under åren fram till Lukas återvändo. En av hans bästa vänner, Fanny, försvann ett år tidigare och något år tidigare försvann en medelålders kvinna på under liknande omständigheter. Gemensamt för de alla var att de såg ett brinnande träd och ett kort strax före sina försvinnanden och när Lukas hittades blev alla i stan smärtsamt medvetna om vad de två kvinnorna troligtvis utsatts för. Problemet var att Lukas drabbats av minnesförlust pga sina skallskador. Han minns egentligen ingenting av året som föregick hans försvinnande.

Men nu, 10 år har gått. De två kvinnornas familjer har fortfarande inte fått något avslut och Lukas återvändo rör upp många smärtsamma sår. Samtidigt flyttar en av hans barndomsvänner in i prästgården tillsammans med sin flickvän. Även han har varit borta i åratal och har bott i Stockholm. Alla spänningar dras åt ännu mer när vännens flickvän verkar se allt märkligare saker i huset. Saker flyttar på sig, folk bryter sig in och på arbetet får hon höra historien om hur en galning murade in kvinnor levande i källaren för 70 år sedan. Fast prästgården har ju inte ens någon källare, eller?

Alltså, det är mycket här som inte är nyskapande men strunt i det! Det är klassiskt, otäckt och jag gillar att Ohlsson tar den genre hon kan, deckaren, och gör om den till skräck. För det här är ju egentligen bara ett gammalt brottsfall som visar sig ha mycket makabra och otäcka omständigheter. Ohlsson har visserligen övat sig i skräckgenren genom att skriva makalöst spännande och populära barnböcker, vilket också märks, men för vuxna är det här henne första flört med skräcken.


Och jag gillar det. Märks det? Jag gillar miljöerna, jag gillar vandringssägnerna, jag gillar personerna faktiskt också. Det är liksom… hemtrevligt. På ett otäckt sätt. Men inte fantastiskt. Bara allmänt bra. Jag rekommenderar det definitivt som sommarläsning för det är inte krävande att läsa men lagom spännande och med viss kvalitet får man säga. Tumme upp.

2 kommentarer:

Vargnatt sa...

Tyckte också mycket om den :)

Bokomaten.. sa...

Ja, mysig även om det väl är tänkt att vara mer otäckt.