onsdag 11 maj 2016

En Fay Weldon för 2010-talet

HustrunHustrun av Meg Wolitzer

Jag är övertygad om att Wolitzer läst Erika Jong. Och Fay Weldon. För inledningen på den här boken, där det äldre paret Castleman sitter på ett flygplan och en stor del av handlingen utspelar sig i Joan Castlemans huvud, den får mig direkt att tänka på Jongs ”Rädd att flyga”, en annan feministisk och sexuellt berikad historia. För det är mycket sex här, men framför allt är det maken Joe som lever ut sina begär och Joan som sväljer och håller ihop deras äktenskap. Det här känns verkligen som en Fay Weldon för 2010-talet. Bortsätt från slutet får man väl säga. Som ger historien mer dramatik och spänning än feminism.

Joan och Joe Castleman är på väg till Helsingfors för att ta emot ett prestigefyllt pris, snarlikt Nobelpriset i litteratur. Fast något blekare. Joe är den siste manlige författaren i sin generation och genre som ännu inte tilldelats priset. En fet, äldre man med en lång karriär av navelskådande bakom sig. I årtionden har han granskat det amerikanska äktenskapet och mannens känsloliv och skrivit roman efter roman som alla hyllats och höjts till skyarna. Hans första trevande försök i studenttidskrifter var kanske inte så mycket att hänga i julgranen men allt sedan dess har hans litterära bagage vuxit och analyserats av litteraturvetare och läses flitigt på universiteten. Och vuid han sida, ända sedan collageåren, har hustrun Joan stått.

På flyget tänker Joan tillbaka på det liv de levt tillsammans och på att hon slutligen, en gång för alla fått nog. Hon är bara drygt 60 år. Hon kan fortfarande få en andra chans. Vi får följa hur de träffas när Joan är student och blir vanvettigt förälskad och imponerad av den intellektuelle lektorn som tycks ha det så svårt och vara så missförstådd av sin första fru som sitter hemma med parets nyfödda dotter och bara kräver saker utan att ställa upp. Som inte verkar förstå att hennes man behöver frihet för att skapa och undervisa. Det förstår den unga Joan som mer än gärna ställer upp i sängen när Joes hustru inte gör det och snart uppdagas det hela och skandalen är ett faktum. Joe lämnar/blir utkastad av sin fru och flyttar till en skabbig lägenhet med Joan. Joan, som själv skrivit ett antal minderessäer och visat på enorm talang. Hon lägger nu sitt eget skrivande på hyllan för att ta ett kontorsjobb som lektör på ett förlag och stötta sin skrivande blivande make. För naturligtvis gifter de sig. Och det blir en klassisk feministisk anti-saga. För den tidigare rätt usle skribenten Joe Castleman finner i Joan sin musa och börjar göra sig ett namn i intellektuella kretsar. Joan lägger jobbet på hyllan när Joes framgångar kommer. Istället underhåller hon alla hans nycker. Hjälper honom med research, blundar för hans ständiga trohetsaffärer och uppfostrar deras tre barn som Joe inte känner något större intresse inför. Naturligtivis älskar han dem, men som Wolitzer skriver någon stans: Kärlek är enkelt, uppmärksamhet är en annan sak. Han älskar sina barn, men orkar inte engagera sig i deras projekt och drömmar. Visst ser han teckningarna de kommer hem med från skolan, men att gå därifrån till att berömma, sätta upp på kylskåpet och kanske även fråga efter hur det går för dem, det är en annan sak. Och här har vi nog en hel generation fäder i ett nötskal. Ett nötskal som dessutom blir väldigt symboliskt i boken, säkerligen inte av en slump. Joes debut heter just ”Valnöten” och handlar om hur huvudkaraktärens fru hittar ett likadant valnötsskal hos sin mans älskarinna som hon själv fått.
 Precis som Joe själv skrivit en kärleksförklaring i ett valnötsskal till Joan och som hans första hustru hittar. Ett likadant skal som Joan själv hittat i hustruns byrålåda och därför besviket nog inte kan se det speciella i.

Tänk er själva. Att inse att man är en i raden av kvinnor som fått samma present av den man älskar. Ett litet nötskal som det står ”till dig från mig” i. Originellt ända tills man inser att det finns 10 likadana till i olika nattduksbord runt om i stan…

Jag tror inte heller att det är ett sammanträffande att Wolitzer valt två så lika namn på sina karaktärer. Joe och Joan. För att deras liv flätas samman så att de emellanåt är en person.

Joans liv verkar inte så lite tragiskt men hur illa det är förstår man först efter hand och det är mycket svårt att förstå beroendet, behovet, av att vara ”hustrun”. Samtidigt som det ju var norm. Att leva hela sitt liv genom någon annan. Och helt säkert fortfarande är det för många. En sorts delad galenskap. Än i dag stannar ju mängder med kvinnor, och säkert även i viss mån män, med partners som uppenbarligen inte är bra. Missbrukare, misshandlare. Och bara väldigt karismatiska och färgstarka män som sväljer hela utrymmet.

Det är en makalöst bra och välformulerad liten historia det här, även om det känns igen. Jag har läst det här i mängder av böcker tidigare, men kanske inte med samma språk och samma slut. Här dräller av formuleringar som man bara vill lapa i sig som en katt.


Kort sagt är jag imponerad, särskilt av att Wolitzer lyckas skriva en roman jag verkligen känner att jag läst tidigare och ändå förnya den och göra det så här bra! 

2 kommentarer:

Annette sa...

Spännande tankar, det med namnens likhet hade jag inte tänkt på, men när du skriver det blir det självklart att det måste vara så. Och den där meningen: Kärlek är enkelt, uppmärksamhet är en annan sak, den fastnade hos mig också. En väldigt bra bok. Jag skrev en recension, men en del är det spoilervarning på, eftersom jag fick ett sådant behov av att diskutera boken. Som det med nötskalet som verkar vara en så gullig personlig ömhetsbetygelse, men vänds till något patetiskt och opersonligt.

Här är min diskussion kring boken om du vill läsa vad jag tyckte: https://justnujusthar.com/2016/04/07/recension-hustrun-av-meg-wolitzer/

Bokomaten.. sa...

Åh, så spännande. Surfar in och läser. Jo, den där nöten verar så trivial i början och blir en stå stor symbol samtidigt som den förlorar allt värde.