tisdag 26 april 2016

Vardagsdramatik och frustration under småbarnsåren

Hej hej vardagHej hej vardag av Louise Winblad

Vill man läsa humor, satir och klippska repliker och samhällskritik så är det till seriehyllan man ska bege sig numera, så är det uppenbarligen. För någon vecka sedan så konfererade vi på Kulturkollo kring den här serieboken och de flesta verkade vara rörande överens om igenkänningsfaktorn trots att en stor del av kollektivet numera har lite äldre småbarn än de som skildras i texten här Det har inte hänt särskilt mycket med andra ord. Sorligt nog. För åh, vad jag både skrattar och biter ihop i frustration när jag läser et här. Allt håller inte amma nivå och det är heller inte precis allt som jag känner igen mig i, men absolut en väldigt stor del. Hur plötsligt alla är experter på ens eget liv runt omkring en tex. Plötsligt får man högst personliga råd från totala främlingar och kollegor som man snarare skulle säga att man har en professionell kontakt med. Allt bara för att man skaffat en kotte. Det är som att alla hämningar släpper så fort det handlar om småbarn. För det är framför allt småbarnsåren som Winblads stripar kretsar kring, även om det då och då bryts av med annat. Som visserligen ofta är träffande det också, men som känns lite konstigt att läsa om efter 20 sidor blöjbyten och lekplatskritik. En stripp om folks åsikter om tiggarna t ex. Jag inser att det nog är lite av hjärtebarn för Winblad och att de därför kommit med, men det finns ett uttryck inom filmindustrin ”kill your darlings” som går ut på att en scen kan vara aldrig så bra, om den inte passar in i sammanhanget så måste den bort för helhetens skull.


Det är sorgligt att läsa en del här och inse hur allmängiltiga de här upplevelserna är. Och dessutom blir man frustrerad också över att läsa om sådant som man skulle kunna klassa som vanligt folkvett. Om du inte brukar kladda på dina kollegor, bekanta eller totala främlingar på stan så kanske du i alla fall ska fråga först innan du börjar tafsa på en gravid kvinnas ömmande mage också.  Och gudarna ska veta hur många gånger jag bitit mig i tungan efter frågan om vi inte ska skaffa barn snart, eller inte ska skaffa en tvåa snart och om vi har testat den eller den eller den metoden på vår son. För alla barn går ju att dra över en kam. Det vet vi ju att de inte är individer utan uppför sig likadant. Bara en sådan sak som sömn kan få igång värsta gruppanalysen i massor av sammanhang. Det räcker med att säga att ”vår son sover hos oss”, ”det är så svårt att få honom att sova hela natten” eller ”vår son vaknar flera gånger varje natt”. Eller klassikern om nattamning… Sedan kan man lämna rummet och låta folk hålla sina monologer i en halvtimme innan man kommer tillbaka. Allt detta driver Winblad friskt med i sin seriebok och det är en fröjd att läsa. Humor på mycket hög nivå. Hennes seriestrippar går även att hitta om man följer henne på instagram, vilket rekommenderas. Tumme upp!

Inga kommentarer: