måndag 18 april 2016

Silvervinges hemlighet av Katarina Genar

Silvervinges hemlighet
Snacka om hett efterlängtad bok. Näst efter Ingelin Angerborn så är nog Katarina Genar mest poppis i genren läskiga mellanåldersböcker. I alla fall på skolan där jag jobbar. Jag har läst alla hennes tidigare böcker och av dem så gillar jag nog hennes förra bäst, Röda spår. Också den som lättast kan läsas även av lite äldre barn då den är den tveklöst läskigaste av dem. Annars vänder sig hennes böcker generellt till något yngre barn än Angerborns. 8-11 snarare än 9-12. Och detta är inget undantag eftersom den handlar om två barn i 5:an, Alva och Erik.

Eriks mamma är fotograf och åker på ett reportage på ett slott inte så långt ifrån där hon och Erik bor. Alva och Erik får följa med och lär sig samtidigt en del om slottet och dess tragiska historia. Ägaren till slottet har nyligen gått bort och testamenterat det till en stiftelse då hans enda son och arvinge gick bort på 70-talet. Alva och Erik utforskar ägorna och hittar en bunte hemliga brev som sonen Didrik skrivit till sin kärlek Ellinor. Deras förhållande var hemligt då Didrik far aldrig hade godkänt deras relation och Ellinors konstnärsvänner i kollektivet där hon bodde knappast heller hade sett med blida ögon på en relation med en ung greve.

Breven slutar dock tvärt när de bestämt att rymma utomlands tillsammans och Ellinor berättar att hon väntar barn. Under sina efterforskningar får Alva och Erik sedan veta att Didrik tragiskt gick bort då slottet började brinna. Detta betyder att det kanske finns ett hemligt barn någonstans! Någon som dessutom aldrig fått lära känna sin pappa. Något Erik känner stor förståelse för då hans egen pappa också gick bort innan Erik föddes.

Ni hör ju, spännande, eller hur? Däremot inte så spännande att det blir någon ”Röda spår” tyvärr. Det är en klassisk historia om förlorad kärlek och spöklika slott. Samtidigt blir det i och med det även aningens förutsägbart. Har man inte hunnit läsa hur mycket spökhistorier som helst så tror jag däremot att man vist tycker att detta är riktigt spännande. Alva och Erik åker ju naturligtvis tilbaka till slottet i smyg, gång på gång för att ta reda på mer. Det där hemliga gör också att det blir lite extra pirrigt att läsa. Känslan av att göra något lite förbjudet i hemlighet.  Lite lustigt känns det också att som läsare inse att 70-talet är så avlägset att det är lika exotiskt som om det vore 1700-talet.


Och jodå, det håller och jag gillar det här naturligtvis, men jag tycker kanske att det känns lite mindre nytänkande än Genars tidigare berättelser. Jag tycker dock att det här känns mer genomarbetat än en del tidigare. Genar är numera proffs på spökhistorier och jag tycker definitivt att det passar att läsa i 5:an, som de båda barnen också går i. Jag tycker till och med nästan att det är lite synd att barnen inte är något år äldre även om de känns som typiska 11-åringar. Hade de varit 12 så kanske de hade lockat fler 11-åringar s a s dock. Och kanske till och med några i 6:an. För det är ju allmänt känt att det finns en okänd regel om att man inte kan läsa om barn som är yngre än en själv, och i vissa fall inte ens om barn som är jämngamla. Och det är definitivt spännande nog för att locka även något äldre kids.

2 kommentarer:

Ylva sa...

Jag undrar när man blir tillräckligt gammal att läsa om någon som är yngre än man själv. Om det inte är Anne Frank eller Pojken i randig pyjamas. På gymnasiet är det tyvärr fortfarande så att "yngre = barnsligt", så himla synd!

Bokomaten sa...

Jag vet, jag undrar när det släpper egenligen. inte så att jag inte gärna läser om 25-åringar liksom. Något jag definitivt inte är längre själv.