torsdag 21 april 2016

Så fick jag äntligen läst något av Judy Blume

Tiger EyesTiger Eyes av Judy Blume

Jag har tänkt läsa något av Judy Blume i en hel evighet nu. Det refereras till hennes böcker hela tiden i amerikanske filmer och TV-serier och det känns knappt som man kan ha växt upp i USA de senaste årtiondena utan att någon gång ha läst någon av hennes romaner. Dessutom behöver jag läsa in mig mer på ungdomsböcker på engelska för jobbets skull och när jag gjort lite efterforskningar så måste jag säga att jag tycker att det är ganska konstigt att nästan inga av hennes böcker verkar gå att hitta på svenska. Undantaget ”Sommarsystrar” som kom för 16 år sedan. ”Tiger eyes” verkar vara en av hennes mest kända och lästa romaner och därför föll också valet den titeln för min del. Jag var faktiskt lite skeptisk innan då jag hört mycket om moralkakor och tänkte att det kanske skulle kännas föråldrat och förlegat då denna bok t ex skrevs för 35 år sedan. Liksom många av hennes andra böcker.

Jag behövde inte oroa mig dock för det här är lättläst, spännande, engagerande och man förstår snabbt varför detta blivit moderna ungdomsklassiker i USA. Det är helt enkelt bara riktigt, riktigt bra. Historien kretsar kring Davey Wexler vars pappa dödas under ett rån. Han jobbade sent i snabbköpsbutiken som han och Daveys mamma drev ihop. En kväll när Daveys mamma och lillebror är borta så är Davey och hennes pojkvän ensamma hemma när de plötsligt hör skott. De rusar iväg till affären och hittar Daveys pappa med en kula i bröstet och blod precis över allt. Golv, tak, på varor och naturligtvis över hela sig själv. Där, i det kalla skenet från taklamporna så dör pappan i Daveys famn medan hon desperat försöker hålla kvar honom i väntan på ambulansen.

Och allt detta har alltså hänt innan boken börjar. För det är inte en dramatisk och actionfylld berättelse utan historien om en familj som försöker hantera sorgen och saknaden efter den man som utgjorde navet i hela deras tillvaro. De bestämmer sig för att flytta till pappans syster i New Mexico medan de långsamt försöker läka och komma fram till vad de ska göra för att orka fortsätta med sin vardag. Där träffar Davey Wolf som trots få ord och möten ändå lyckas få henne att inse att det bara är honom som kan ta tag i sitt liv och se till att försöka leva det efter bästa förmåga trots saknaden. Hon skapar sig så sakteliga ett liv i staden Los Alamos, skaffar vänner, börjar festa, börjar skolan, men kämpar hårt med att finna någon mening med allt.


Och det är verkligen träffande det här, trots att historien är så gammal. Framför allt Daveys relation med sin mamma känns verkligen äkta. Hur de ibland bara kan titta på varandra för att förstå precis hur den andre har det. Även om de kanske inte alltid kan hjälpa varandra. En riktig klassiker som inte värjer för ett svårt ämne som man inte behöver ha varit med om själv för att kunna identifiera sig med. Man får hela tiden följa med Davey i hennes tankar och utanförskap. Jag hoppas inte att många skräms bort av den våldsamma upptakten till boken för det är en bok som verkligen plockar fram ”klyschan” om att hylla livet samtidigt som den beskriver hur svårt det kan vara att växa upp, oavsett vad man varit med om tidigare. Framför att får vi ta del av detta via Daveys nya vän Jane som på ytan verkar ha allt man kan önska sig och ändå mår långt ifrån bra. Hon blir en sorts kontrast och motpol till Davey då hon hanterar sin uppväxt mycket sämre trots att hon på ytan inte verkar han några problem över huvudtaget. Mycket bra beskrivet.

2 kommentarer:

Ylva sa...

Den verkar bra! Jag undrar också varför de inte finns på svenska. Nu läser jag M varken mer eller mindre av Petra Backström, riktigt bra ungdomsbok! Trevlig helg! Vi har festival här, det är roligt!

Bokomaten.. sa...

Åh, festival! Här är det tyvärr nätverksfritt både hemma och på jobb idag så inget fredagsinlägg. Har bara lite 4g på Telen så kan kolla kommentarer men inte mer än så. Jag gillade verkligen den här boken också, vilket kanske märks.:-)