måndag 11 april 2016

Om två fantastiska väninnor

Min fantastiska väninnaMin fantastiska väninna av Elena Ferrante

 Så kom den, vårens bästa (och kanske mest hajpade) roman. Det är ju ingen hejd på hur mycket det har skrivits och pratats om den här boken om kanske ännu mer om författaren Ferrante som ingen egentligen vet vem det är. Jag kan tycka att det lagts lite väl mycket fokus på anonymiteten och spekulationerna kring om det skulle vara pseudonym för någon annan och lite mindre på böckerna, i alla fall i Sverige hittills. För vad 17 gör det att det är en anonym författare? Förmodligen bara någon som inte vill bli sammankopplad med ett offentligt jag, det behöver inte vara större mysterium än så. Och nu är jag också en el av det genom att skriva den här texten…

Nå, men boken då. Och hajpen? Är den berättigad? Ja, det är den faktiskt. Men väldigt märklig måste jag säga för det här är verkligen inte någon bred feelgood-roman eller humor som man kan tänka sig se i pocketställen på pressbyrån nästa sommar. Det här är faktiskt ganska…. Smalt? I brist på bättre ord. Det är italiensk landsbygd, 50-tal och en uppväxtskildring som heter duga men utan (några större) maffiainslag eller annan tacksam dramatik. Det är två flickor, ovanligt begåvade på olika sätt, som växer upp på en fattig gata där alla känner alla och där drömmar är offentliga. Och jag älskar det. Jag ställde mig i kö på tvåan på engelska direkt på biblioteket!

Boken inleds dock i modern tid och karaktären Elenas väninna Lila har försvunnit spårlöst. De har knappt sets sedan de var barn men har hållit kontakten men nu finns inga spår efter Lila. Hennes son ringer desperat och undrar om Elena kanske vet vart hon kan ha tagit vägen, men ingenstans finns några ledtrådar att finna. Inga räkningar, inga kläder, ingenting och det är det tydligaste spåret i sig. För Elena vet att hennes vän i alla år drömt om just det här. Att sluta existera. Inte dö, inte flytta, bara inte finnas till. Som bästa vän blir hon dock arg som ett bi och bestämmer sig för att skapa ett fysiskt minne och sätter sig för att skriva ner sin historia. Om hur hon, och Lila, växte upp tillsammans en gång i Neapel.

Och sedan dyker vi formligen ner i smutsen, i framtidsdrömmarna och misströstan i mellan-Italien. Och jag älskar det. Jag slukar varje ord om hur flickorna träffas. Hur Lila är uppstudsig och bråkig men visar sig vara klipsk som ingen annan och hur Elena sedan tillbringar hela sin uppväxt i Lilas skugga samtidigt som ingen annan verkar till fullo förstå hennes briljans. De diskuterar litteratur och ekvationer, grekiska och politik men där Elena drar fördel av det i skolan så bryr sig inte Lila ett smack. Istället börjar hon i faderns skomakeri och Elena får gå vidare i läroverket. Elena suger energi och inspiration ur sin väninna men känner sig också alltid underlägsen. Det är dock tydligt att Elena är den enda av de båda som tävlar. Lila bara är. Elena är stolt över sina framgångar i skolan, men vet också att det inte är något att skryta om inför sin vän då hon egentligen borde haft ännu bättre betyg. Det är hon som är den briljanta och snärt växer hon också i sin kropp och innan någon vet hur det gått till hänger pojkarna i kvarteret efter henne. Även de farliga, de man ska akta sig för. De med familjer det går rykten om. Men Lila aktar sig inte, hon drar kniv. Hon möter livet med lika delar lust och fientlighet.

När boken inleds så är det också till en början uppenbart att det är Lila som är den fantastiska väninnan titeln syftar på, men allt eftersom berättelsen går får man små glimtar av att Lila kanske inte ser det så. Hon benämner själv Elena vid något tillfälle för just ”Min fantastiska väninna” som aldrig får sluta gå i skolan. De är beroende av varandra samtidigt som de går totalt olika vägar.


Dessutom älskar jag böcker där man känner att man liksom är närvarande i miljön. Jag kan riktigt känna smutsen på gatan, dammet och sanden och solen och doften av soltorr hud och torkat gräs. Det är som att befinna sig där. Och man vill bara stanna. Jag vill fortsätta umgås med Elena och Lila. Jag vill vet hur det går och hoppas förstås att de ska göra andra val, att det ska gå bättre för dem båda än det till en början verkar. Men liv är ju sällan raka och så verkar inte heller de båda flickornas liv bli. Jag ser enormt mycket fram emot att få läsa nästa del av vad som sammanlagt ska bli fyra romaner. Kommer på svenska i höst. 

1 kommentar:

Ylva sa...

Den verkar bra! Senast jag blev lockad att läsa italienskt gick det dåligt, för jag blev besviken på hajpade Stål, men nu är det kanske dags att göra ett nytt försök.