torsdag 10 mars 2016

Jag, en av David Levithan

Jag, EnDet här är en sådan där roman som det nästan förutsätts att man har läst som skolbibliotekarie. Och jag har också verkligen velat läsa den jättelänge men ni vet hur det är, saker (böcker) kommer emellan men nu blev det äntligen av, även om jag inte hann i tid till vårt kärlekstema då jag hade tänkt att den skulle passa in.

Och som den hade passat in! Jag förstår verkligen att det här har blivit Levithans mest uppmärksammade och uppskattade bok hittills för den sticker både ut och smälter perfekt in i genren ”udda episka kärlekssagor” som har blivit så poppis på sistone (ja, jag titta på dig Johan Green).

Historien koncentrerar sig kring En. Han har inget annat namn utan bestämde sig helt enkelt en dag när han var liten för att kalla sig för det. Varje morgon vaknar han i en ny kropp och han kan aldrig i förväg veta var han ska hamna. Varje dag lånar han en ny människas skal och tvingas leva den människans liv och försöka att inte ställa till för mycket för personen i fråga. En har aldrig haft en egen kropp utan har alltid lånat andras, ända sedan den dag han föddes. Här finns så klart en del logiska uppväxtproblem som man kan fundera kring. Hur 17 kan En ha blivit så normal som han är av en så kaotisk uppväxt? Han är lite som 16-åringar är mest, men utan familj, utan saker, utan fotoalbum och vänner och vanor. Några saker har han lyckats hålla fast vid. Han har läst flera romaner som blivit som fasta punkter i en ständigt resande tillvaro. Ett kapitel här, ett kapitel där. Han har dock aldrig berättat vem han verkligen är för någon och har aldrig skaffat några långvariga relationer annat än på internet och inte ens då har han ju varit ärlig om vem han är. Han har dock en mailadress som han har hållit fast vid. Han kollar och raderar historiken olika datorer hemma hos olika ungdomar varje dag. Han har varit kille, tjej, svart, vit, rik, fattig, snygg, smällfet, drogberoende, handikappad, svårt sjuk, framgångsrik, svartarbetande immigrant, homosexuell, transsexuell och blind. Han har testat på alla sorters liv men aldrig kunnat stanna.

Tills den stora kärleken drabbar honom och han bryter alla regler. För en dag vaknar han i en ung killes kropp och träffar Rhiannon. Hon märker inte att hennes pojkvän har blivit utbytt mot en annan människa utan tycker bara att han uppför sig så mycket trevligare än han gjort på länge. Hon ser hopp i deras förhållande och En faller handlöst för allt som är hon.

 Dagarna som följer så bryter En sina egna tabun. Han tvingar sina kroppar att lämna stan, att köra hela vägen till Rhiannons skola för att se henne, träffa henne och tillslut bestämmer han sig för att berätta sin historia för första gången, för henne. Naturligtvis är hon skeptisk, men han överbevisar henne genom att komma tillbaka om och om igen.

Det blir en sorglig men ändå episk kärlekshistoria med den bonusen att man får inblick i hur livet kan te sig för väldigt många olika sorters ungdomar. Det finns många typer av utanförskap och Levithan hanterar sina karaktärer med försiktighet och förståelse. För En förstår oftast hur människorna har det, får tillgång till deras minnen och historier och förstår att livet inte alltid är lätt för de som är fast i sina kroppar heller.

Deras historia är dömd att misslyckas, eller är den det? Kan kärleken trotsa vardagen och existera endast mentalt utan en kropp att få fäste i? En och Rhiannon närmar sig under stora svårigheter och trevar fram i sin relation.

Visst är det bra, så himla gulligt och speciellt och annorlunda och jag förstår att de som gillar John Greens böcker även gillar det här. Det finns naturligtvis lite logiska luckor och frågor som aldrig besvaras som ex var En kommer ifrån och hur hans ande får fäste i de olika kropparna. Men det är tillräckligt romantiskt och realistiskt i vad de ser i varandra för att man ska ignorera de där andra funderingarna.


I vår kommer uppföljaren ”En annan” som berättar historien helt ur Rhiannons perspektiv istället för ur Ens. Kanske får vi då lite fler svar, som te x frågan om hur Rhiannon faktiskt kan tro på hela den här historien. Personligen har jag rätt svårt för den här typen av böcker eller uppföljare, man har ju liksom redan läst historien gång, men vi får se om det funkar bättre den här gången.

4 kommentarer:

Lena sa...

Denna bok har stått ett bra tag i min bokhylla. Det är absolut dags att läsa den snart :)

Ylva sa...

Åh, den tyckte jag verkligen om! Är lite rädd att fortsättningen blir tjatig (man har ju redan läst historien, som du säger) men måste läsa den.

http://ylvarosen.blogspot.se/search?q=levithan+jag

Västmanländskan sa...

Älskar den!
Men vet inte om jag vill läsa uppföljaren.

Bokomaten.. sa...

Ja, den var verkligen värd att läsa och det var även verkligen dags. Speciellt som "uppföljaren" kommer nu. också lite osäker på om jag kommer att läsa den, men de stora fansen kommer ju i alla fall att sluka den, det är ett som är säkert.