tisdag 8 mars 2016

Gudarna av Elin Cullhed

GudarnaInledningsvis vet jag inte vad jag ska tycka om den här boken och huvudkaraktärerna (och bikaraktärerna också för den delen). Jag värjer mig och tycker att de är för mycket, för otrevliga för osannolika. Men sedan kan jag inte stå emot deras energi, deras passionerade och desperata övertygelse om sin egen rättfärdighet och kamp och det fullkomligt exploderar i bröstet när man läser. Flera gånger kommer jag att tänka på artisten Silvana Imam. Det här är som om hennes låtar hade blivit bok. Som att hon hade blivit författare istället för musikartist. Det är slagkraftigt, motbjudande och enastående. Och jag minns ju själv min egen självrättfärdigande och brinnande övertygelse från när jag var 16 år, även om jag inte alls var som de tre tjejerna i boken. Världen var mer svartvit då.

Tjejer förresten. Nja, det ordet bestämmer de tidigt att de ska vägra att ta i mun. De är inte tjejer, de är en blandning mellan guzzar och brudar. De är GUDAR och vil hädanefter tituleras som sådana. Emellanåt lyser en enorm kunskap faktiskt igenom deras övrigt väldigt självupptagna och ofta ganska ignoranta syn på världen. De vill krossa patriarkatet, gärna våldsamt. Varför ska de vara snälla och tysta? Det är dags att slå tillbaka och gå till attack. Det finns överhuvudtaget få sympatiska människor här. Undantaget är en underbart snäll och lugn pappa till bokens mest uppkäftiga gud bita. Mahmoud är psykolog och står lojalt på deras sida och skjutsar, försvarar, klappar och ställer upp. Alltid. I en galen värld är han det enda trygga navet. Övriga föräldrar är frånvarande, överarbetade, slitna, luttrade och står för långt ifrån för att kunna se. För att vilja eller ens orka se.

Jag vägrar dock tro på att INGEN skulle reagera om man, som de tre tjejerna gör, berättar att en kille (ens om det är skolans gullgosse) misshandlar sin tjej. Rektor, föräldrar, alla blundar och vägrar tro att den skötsamme Daniel Abdulla skulle kunna vara det monster som de beskriver. Dessutom är hans flickvän Lilly allt annat än en mönsterelev.

Lily, Jane och Bita är bra mycket mer informerade än lärarna när det gäller kvinnohistoria men får inte den plattform de förtjänar eftersom de vägrar spela samhällets spel och uttrycka sig som folk. Eller snarare Bita vägrar. Lilly och Jane, eller Janne som hon kallas, är mest tysta och förälskade i sin bästa kompis som gapar och skriker och tar plats.

Jag hade inte tyckt särskilt bra om Bita. Jag hade respekterat hennes åsikter och ansett  att hon har rätt i sak men har själv svårt för gapiga människor. Jag förstår att de inte passar in. Jag förstår också att de här tjejerna är 16 år, har massor av hormoner i kroppen och mår dessutom ganska dåligt och deras enda läsning är att desperat dricka alkohol, ha massor av sex och väsnas så mycket de kan för att överleva dagen. Bokens berättarjag är Jane och det är så tydligt att det är Bita som håller hennes huvud över vattenytan ända sedan föräldrarnas skilsmässa. Hon är på väg att gå under men kampen håller henne vid liv.


Språket är helt fantastiskt. Jag har svårt att se mina eleverta det här till sig i ärlighetens namn, men om den här boken hittar till någon annan vilsen själ och ger dem eld så blir jag glad. För det är precis den effekten den här boken har på en. Man börjar kanske inte själv gapa och slåss, men den slår en stor fet knytnäve i hjärtat på en med kraft och självkänsla och det är det få böcker som kan stoltsera med. 

2 kommentarer:

Carro sa...

Hm, måste läsa denna känner jag! Men vad synd att den nog inte går hem hos eleverna, jag hade hoppats det! Säger jag utan att själv ha läst den ännu...

Bokomaten.. sa...

Jag tror att den kan gå hem hos en viss grupp elever men ungdomar är ju lika olika som vuxna. Jag tror helt enkelt bara inte att den skulle gå hem hos några av mina elever, på samma sätt som jag tror att de är få här som lyssnar på Silvana Imam som jag också nämner.