onsdag 9 mars 2016

Billie. Avgång 9:42 till nya livet av Sara Kadefors

Billie. Avgång 9:42 till nya livetJag vet inte vad det är med Sara Kadefors som gör att allt hon skriver verkligen känns som att hon fattar grejen! Hennes karaktärer känns insiktsfull och det är verkligen lätt att sätta sig in i deras huvud och tankar. Billie 12 år också precis en sådan person. Hennes mamma har MS, har en grov ätstörning och är även psykiskt sjuk. Oklart hur men man kan gissa sig till att hennes situation har gjort henne deprimerad, något som blivit långvarit, lett till en ond spiral och nu gör att hon helt enkelt inte klarar av att ta hand om sin dotter. Depressionerna kommer regelbundet. Det i kombination med att mamman är så fet att hon knappt kan sätta sig upp själv och därför även missköter sin MS har gjort att Billie nu har blivit omhändertagen av socialen och placerad i fosterhem långt, långt från Stockholm. Hennes kontaktperson, Cecilia, verkar inte kunna se att Billie skulle kunna vara något annat är ledsen, skrämd och hjälplös hela tiden. Men Billie är van vid att ta hand om sig själv. Hon har lärt sig att inte låta någon komma alltför nära och en stor del av henne tycker till och med att det ska bli lite spännande med en ny plats, ett nytt liv och nya erfarenheter.

Till en början verkar det dock som att hon kommit till ett alternativt universum. Bokarp är verkligen Stockholms raka motsats, trots att alla i skolan ser ungefär likadana ut som hemma. Men Billies nya familj är något annat. Den översvallande mamman Petra är präst i byn och hemma i familjens är allting kliniskt rent. Ordnat, regelstyrt och perfekt. Alla går och lägger sig kl 9, barnen spelar pingis och man säger aldrig, aldrig emot. Allt är helt enkelt bara lite för trevligt. Ingen verkar lyssna på någon annan, alla håller sig för sig själva och det är som att alla i familjen lever i en TV-serie, även privat. Hela tiden. Lika översvallande som Petra är mot sina församlingsmedlemmar är hon mot familjen, men det finns inget djup i några känslor. Och barnen muttrar och håller sig mest för sig själva.

Sakta men säkert börjar Billie undra om det inte den här familjen är mer dysfunktionell än hennes egen. Men hon passar in, ingen klagar på henne, hon får genast kompisar, börjar spela pingis och går med i kyrkokören. Allt är nytt och spännande och... roligt. Men hon känner sällan att hon kan vara riktigt sig själv. Vad är det alla döljer?

Det här är faktiskt så himla bra om hur sorg kan påverka människor, hur det kan vara att bo i en håla där det gäller att vara rätt och inte sticka ut på fel sätt. Billie lever mycket på att hon är från coola Stockholm men balanserar på en skör tråd. Inte sjunga för högt, hålla med om att lesbiska läraren är konstig (fast hon fattar själv inte vad som är konstigt med att vara lesbisk) och snacka skit om rätt personer i skolan. Nej, Billie kan inte slappna av. Men hon märker det knappt själv. Hon är så van vid att anpassa sig och klara sig själv.  


Det är lättläst, annorlunda och väldigt bra om vänskap och att växa. Billie lär sig mycket om både sig själv och världen omkring henne men hon är lika bra på att se och hjälpa de omkring henne som behöver hjälp. Hon är överhuvudtaget en ovanligt empatisk men även sympatisk person som jag hoppas att många hittar till.

Inga kommentarer: