onsdag 10 februari 2016

Never let me go av Kazuo Ishiguro

Never let me goFrån att ha vägrat bokcirklar I alla år så har jag plötsligt hoppat på en hel drös. Bl a en nätcirkel som en vän startat med vänner runt om i landet och den senaste boken vi skulle läsa var just den här. Never let me go av Kazuo Ishiguro. Ishiguro är väl främst känd för att ha skrivit “Återstoden av dagen” som blev film för en herrans massa år sedan, med Emma Thompson och Anthony Hopkins. När denna bok kom så minns jag att det blev ganska mycket snack om hur olik den var hans andra böcker. Ingen likhet alls med ”Återstoden av dagen” och dessutom en bok med tydliga drag av sci-fi.

Jag måste säga att jag inte alls håller med. Varför skulle man inte kunna använda sig av den genren för att berätta en historia lika väl som den historiska? Och den lågmälda tonen, det långsamma tempot och melankolin finns där.

Det tar ett bra tag innan man sugs in i berättelsen, men sedan är man fast. Vill veta vad det är som försiggår bakom kulisserna egentligen. Vad är det som aldrig sägs rätt ut?

Boken handlar om ett gäng ungdomar som alla växer upp på internatskolan Hailsham. I centrum står framför allt tre elever, Ruth, Tommy och Kathy som också är bokens berättarröst.

Till en början framstår skolan som internat är mest. Många ensamma barn, konkurrens, fokus på studier och stränga lärare. Men inga av barnen åker hem på loven. Skolan fungerar även som barnhem och alla elever har istället förmyndare som vårdar och uppfostrar dem. Ständigt ligger outtalade regler bakom alla handlingar. De ska inte drömma om att flytta till USA eller olika karriärer för de har sina liv utstakade redan. De har sin uppgift förutbestämd. Snart förstår man att barnen har ett syfte, de existerar av en anledning och får aldrig lämna byggnaden. Inte förrän de fyllt 16 år och ska skriva slutexamen och flytta ut i världen, redo för sin livsuppgift. På något sätt verkar allt likahemligt som självklart. När saker och ting går upp för eleverna är det samtidigt som att de alla vetat i många år.

Kathy ser tillbaka på sitt liv i vuxen ålder och återförenas också med sina bästa vänner av olika anledningar. Tillsammans funderar de över syftet med skolan och varför de aldrig fick veta något om sina liv.

Melankolin hänger som ett tungt moln över hela boken samtidigt som den är otroligt vacker i berättelsen om relationerna mellan eleverna och uppgivenheten hos förmyndarna. Ishiguro är verkligen bra på det där, den vackra melankolin. Det ödesmättade vardagliga. Även om man snart anar syftet med elevernas existens så för står man inte alls idéerna bakom upplägget. Vad gör de där? Varför är det så viktigt att de alla målar, skriver poesi, skulpterar och är kreativa i störst allmänhet? Vad är poängen? Allt rullar upp i samma temp hela romanen igenom. Inga toppar, inga dramatiska avslöjanden. Allt kommer eftersom. Och det är både oerhört sorgligt men samtidigt väldigt vilsamt att läsa.


När ”det stora avslöjandet” kommer på slutet känns det odramatisk, självklart och bara som en del av handlingen. Det gör både att det inte direkt finns något himlastormande som griper tag i en, men också att boken stannar länge i kroppen även efter att man läst ut. Jag tyckte mycket om den, men har svårt att ge den toppbetyg ändå för att den just var så.. lågmäld.

8 kommentarer:

Västmanländskan sa...

Ja, den är så bra!

Bokomaten.. sa...

Visst är den? Kände att den behövde några dagar att smälta efteråt. Så otäck och ändå finstämd. Märklig kombination.

Västmanländskan sa...

Han har ofta en sådan stämning i sina böcker tycker jag.

Bokomaten sa...

Håller helt med, det är ju det som är den röda tråden i hans böcker! Oavsett om det är framtid, dåtid eller fiktiv tid.

Monika sa...

Jag såg filmen för några år sedan och visste inte att det var en bok på den tiden. Nu har jag funderingar på att läsa boken för filmen var väldigt bra :)

Lena sa...

En författare som jag är otroligt nyfiken på.

Jenny B sa...

Det är flera år sedan jag läste boken men vissa scener och stämningar dyker upp i mitt minne då och då. Speciellt vad barnen lekte och pratade och bråkade om på internatskolan; de där planerna man har för framtiden som aldrig blir som man tror, men ännu mindre i deras fall. Att vara någon frökens favorit. Att ha ett extra fint pennfodral som man kanske har fått i present av någon. Det kramade om hjärtat långsamt men hårt och iskallt.

Bokomaten sa...

Jenny: Ja, det där pennfodralet har ju stor betydelse i boken och kommer nog sitta i mitt minne också länge framöver. Håller med om att barndomsskildringen, utan direkt inblandning från vuxna, är det som kommer sitta mest. men också det som utgör störst del av boken.

Monika: Oerhört nyfiken på filmen nu. Såg den inte när den kom men ska försöka hitta den och se vid tillfälle.