torsdag 25 februari 2016

I all välmening –En barndom i Bloomsbury av Angelica Garnett

I all välmeningOm man såg TV-serien ”Life in squares” så kommer man att känna igen sig i den här boken. Jag vet att den serien byggde på en annan bok, men det är ju delvis samma handling som beskrivs. Jag, liksom många andra, trodde att TV-serien skulle handla mer om hela Bloomsburygruppen men istället fick vi ett relationsdrama med Vanessa Bell i huvudrollen. Och när jag väl hade insett det så tyckte jag att serien var rätt trevlig, faktiskt. Det är också i princip Vanessa och hennes relationer som den här boken handlar om, även om den är skriven Angelica, hennes dotter. Hon beskriver hur det vara att växa upp i Bloomsburygruppen, och framför allt som oäkta dotter till Duncan Grant istället för sin mors äkta man Clive Bell. Titeln syftar på att man hemlighöll hennes ursprung i många år. Hon får en oerhört fri uppfostran och hennes många beskrivningar av Vanessa och personerna runt henne är målande och man inser också att de är sedda genom ett barns ögon. Ett barn som både var bortskämd och försummad. Som aldrig hade en riktig far, som tilläts strunta i alla ämnen hon var ointresserad av i skolan och som pjoskades med till försummelse. Tyckte hon inte om något så slapp hon helt enkelt, men det innebar också att föräldrarna, alla tre egentligen, aldrig la några enorma omsorger på henne heller.

Det är dock tydligt genom hela boken hur enormt mycket Vanessa älskade sin dotter. Kanske ännu mer sedan hon vuxit upp och förlorat sin bror, Vanessas son och ögonsten, Julian. Det absolut märkligaste, och som jag trodde delvis var hopdiktat i serien, är dock att hon som väldigt ung gifter sig med Bunny, min pappas före detta älskare som sett henne födas och redan i vaggan lovade att han skulle gifta sig med henne när hon var vuxen nog. Det är gubbsjukt, incestuöst och rätt förfärligt. Det är också tydligt, även för Angelica själv långt senare, att hon i själva verket sökte en far, inte en make. Som sådan var dock Bunny inte heller något ideal och äktenskapet blev ganska olyckligt.
Det är befriande hur hon osentimentalt kan skriva långa förlåtande och inkännande texter om personer som det är tydligt att hon även har blandade känslor inför. Hon var försummad av sina fäder, men älskade dem och förstår deras agerande trots att hon hade önskat något annat. Och hennes moster, Virginia Woolf, sår det också tydligt att hon hade en speciell relation till. Framför allt som Virginia själv inte fick några egna barn. Och trots att de var olika som natt och dag.

Det är en långsam men väldigt intressant och avkopplande bok. Det är inte en objektiv sanning vi får tilldelat oss, det är ditterns historia och hur hon upplevde alla människor och sin egen uppväxt. Det är en vinkel som jag absolut tycker ger en ny dimension till ens tankar och uppfattning av Bloomsburygruppen. Jag tycker inte att de var mindre briljanta efter att ha läst den här, men om möjligt tycker jag kanske lite mer synd om dem. 

Inga kommentarer: