onsdag 24 februari 2016

Barn som bråkar: att hantera känslostarka barn av Bo Elvén Hejlskov och Tina Wiman

Barn som bråkar : Att hantera känslostarka barn i vardagenUndertiteln gör hela den här boken faktiskt. För det är inte bara barn som bråkar, det är barn som lätt får stora känsloutbrott som man kan få hjälp med här. Just en sådan liten kille håller min pocket eventuellt på att utvecklas till och jag tar att hjälp jag kan få. Det har skrivits ganska mycket om den här boken i diverse media. Tidningar, tidskrifter, nätartiklar… Många har verkat vettiga och det gjorde mig nyfiken även på boken.

Ganska snabbt känner jag dock att det här är bekant. Påminner inte detta väldigt mycket om Ross W Greenes teorier? Vi har arbetat en del med dem på jobbet och jag har försökt applicera mycket av det privat ända sedan pocketen föddes faktiskt. Och jodå, mycket riktigt, inte många sidor in så kommer han upp. De är av samma skrot och korn, Ross och Bo.

Och det allra mesta köper jag faktiskt rakt av här. Att ansvaret ligger på den vuxne, att de allra flesta barn som kan uppföra sig även gör det. För det är helt enkelt den enklaste vägen att gå. Grunden är att försöka använda sig av ett lågaffektivt bemötande, dvs brusa inte upp och börja skälla tillbaka (oj, jodå, nog känner jag igen mig) utan behåll lugnet. Sedan kan man använda en massa ”knep” i olika situationer. Avleda uppmärksamheten, mötas på halva vägen och kompromissa, visa att man förstår, förbereda barnet på vad som ska hända osv. Det sistnämnda har jag praktiserat så länge jag kan för det behövs även på Bokomaken.;) ”Nu ska vi alldeles strax gå hem från lekplatsen.” ”Du får titta färdigt på det här programmet, men sedan är det dags att borsta tänderna.” osv. Naturligtvis blir det bråk ändå. Pocketen vill inte borsta tänderna ändå, oavsett om han fått se klart sin film eller inte, men det hade kunnat bli ännu sämre om jag hade slitit iväg med honom till badrummet mitt i leken också.
Det här tankesättet är dock oerhört krävande och sällan särskilt tidseffektivt. Speciellt med en kille som behöver enormt lång ställtid. Det ger en själv som förälder väldigt lite ”egentid” då man hela tiden måste vara med, men man får igen det i mer lugn och ro. Och i förlängningen är det säkert mer effektivt.

Jag har dock några problem trots all med den här boken och det här tänker. För visst ska vi som föräldrar hela tiden ta ansvaret och se till våra barns bästa. Författarna menar att det inte är att curla och att omgivningen kanske inte alltid kommer att förstå ditt agerande, men om det är det bästa för ditt barn just då så kör på ändå. Även om det tar 5 gånger så lång tid för mig att gå hem från förskolan som det gör för de andra barnen.

Vad jag har problem med är vad man ska göra när man gjort allt de tipsar om men det ÄNDÅ inte fungerar. För det händer ju med massor av barn hela tiden. Det som är extra frustrerande för mig att läsa att de ibland faktiskt kommer med orimliga lösningar. ”Var hemma när barnet ska gå till träningen/skolan”. Nej, det funkar inte i alla familjer när man måste jobba. ”Har man två svåra barn behöver man kanske vara två vuxna”. Nej, funkar inte heller som en lösning i alla familjer. ”Bygg en stor skohylla för att skapa ordning och reda i den minimala trånga hallen”. Eller hur. Eller flytta till större. Jag har en vän som kommit fram till allt det här redan. De skulle behöva gå ner till halvtid båda två och flytta till större, men det är ju en omöjlig ekvation. Även om det kanske kan fungera som bekräftelse på att det är vad som skulle behövas om man befinner sig i en slitsam situation. Att veta att man försöker så gott det går.

Nu har vi i förhållande ett ganska ”lätt” barn. Han är inkännande, kärleksfull och fullständigt underbar, men jag tror att även ”vanliga” familjer kan tjäna på att läsa om hur man kan använda sig av olika strategier vid bråk och konflikter. För de uppstår ju i alla familjer. Dessutom kan man använda mycket av det här även i andra sammanhang, speciellt om man jobbar med pedagogik eller barn/ungdomar på något sätt.


På det hela taget är det här absolut en läsvärd pedagogisk föräldrabok och jag köper det mesta, men man ska läsa den med sina egna glasögon och ta till det som verkar vettigt för en själv. Många situationer som de ger som exempel accepterar jag t ex inte alls men tillräckligt mycket känns bra. Jag tror t ex att alla tjänar på att man visar att man ser sina barn istället för att ”bara bestämma”. Att inte vilja fostra sina barn till att be om ursäkt även om de inte tycker det, det är dock en sak jag inte alls köper. Så himla många gånger som jag som vuxen haft nytta av att knipa ihop och säga ”förlåt, my bad” fast jag inte menat det alls. Och motsatsen… Jag säger helt enkelt, plocka russinen ur kakan och då är det en klockren 4:a av 5 blöjor.=)

2 kommentarer:

Lyrans Noblesser sa...

Kul att få läsa ett föräldraperspektiv. I jobbet tänker jag att Hejlskov och Greene räcker en bit på vägen, men inget trollar bort alla svårigheter.

Bokomaten sa...

Ja, Greene har jag använt mycket på jobbet redan innan jag skaffade bar och därför även tagit till mig privat. Det är inte alltid lätt förståss. Provocerar ju många också som likställer mycket sådan här pedagogik med curling.