onsdag 27 januari 2016

Om ytan krackelerar och blottar en tom baksida, vad gör man då?

En handfull stoftEn handfull stoft av Evelyn Waugh

Det är tur att den här boken har det förord den har för oj, vad jag hade gett upp på den annars. En handfull stoft tillhör de där böcker som jag vela läsa länge utan att den egentligen har arbetat sig upp på prioriteringslistan förrän nu när den släpptes på Modernista i höstas. Jag har naturligtvis läst Brideshead revisited, ett flertal gånger dessutom eftersom jag förälskade mig i TV-serien som tonåring, precis som så många andra.

En handfull stoft är dock väldigt ojämn och nu när jag har läst ut den så förstår jag varför. Det är egentligen först en tredjedel in i boken som det börjar hända något. Innan dess är det bara ytliga samtal mellan folk som inte har särskilt mycket gemensamt. Dessutom är de varken särskilt sympatiska eller verkar ha så mycket innanför skallbenet.

Bokens huvudperson, Tony Last, är som äldste sonen Last förvaltare av det gamla herresätet Hetton Abbey. Tony och hans fru Brenda har en liten son tillsammans men är fortfarande unga, ett par i 30-årsåldern. Tony sysselsätter sig med underhåll av byggnaden och ägorna, Brenda, ja, verkar mest uttråkad. Vilket kanske kan förklara varför hon gör som hon gör eller blir som hon blir. Plus att hon vekar dum som en gås redan från början, men det måste Tony Last ju ha vetat när han gifte sig med henne. Brenda skaffar sig nämligen snart en lägenhet i London och en älskare som ingen utom hon verkar se något särskilt med. Hon blir så självupptaget en person bara kan bli, tar aldrig hänsyn till sin man vare sig känslomässigt eller praktiskt. Kan över huvud taget inte varför han klagar när han vill ha henne hemma på olika tillställningar eller varför han inte vill ta en av henne utvald älskarinna. Hon går helt upp i sin nyvunna frihet och det glammiga livet i stan som hon tycker sig ha rät till. Hon blir dessutom väldigt irriterad när folk som inte gillar hennes (om möjligt ännu mera otrevliga) älskare (eller kanske Brenda själv) inte vill bjuda henne på ditt och datt.

Och snart slår olyckan till och det är också först då som det börjar bli verkligt intressant. För fram till dess är även Tony en allt igenom urtråkig romanfigur. Parets gemensamma son John kastas av sin häst en dag och dör på fläcken. En annan hästs hov träffar honom i huvudet och sedan är det slut. Ingen är att klandra, alla är så väldigt engelska och prydliga och ordentliga med det hela men mellan raderna kan man läsa att Tony chockas svårt. Det är också denna veva han får reda på sin frus otrohet och hon lämnar också in om skilsmässa. Brenda verkar i det närmaste glad att slippa sonen och här blir hon svår att förstå sig på, faktiskt. Det är här jag börjar undra om hon har någon utvecklingsstörning eller hur hon kan vara in i bomben blåst? Inga känslor för någon annan än sig själv och kan heller inte förstå varför Tony inte kan sälja Hetton Abbey för att försörja henne och hennes nya, fattiga, man? Det är väl förskräckligt snålt av honom.

Kombinationen av att förlora son och hustru på samma gång som en mer eller mindre ekonomisk kris gör att Tony beslutar sig för att fly fältet och dra till Sydamerikas djungler på upptäcksresa. Det blir en symbolisk resa in i de mörkaste sidorna av vår melankoli och så långt från civilisationen man kan komma. Slutet är så ofattligt tragiskt och sorgligt att jag inte kan förstå att jag sitter med en sådan tomhetskänsla efteråt när jag bara tyckte att alla var ytliga dumbommar i hela 70-80 inledande sidor.

Sådant slöseri med liv. Med känslor och pengar. För vad? Näe, fy 17. Totalt meningslöst! Den här historien får en verkligen att fundera över vad meningen är med allt, och det är ju en bedrift av en bok som jag faktiskt först såg som oerhört ytlig. Ytan finns kvar genom hela boken, men rämnar och ifrågasätts av författaren, snarare, än av någon av karaktärerna. Allt med en ständigt kontrasterande humor. För om allt vi ser är yta, hur vet vi då att det finns någonting där bakom? Och har det någon betydelse? Vad gör vi om det är tomt om allt skulle krackelera? Sådana frågor väcker den här romanen för mig i alla fall, hur viktig är fasaden egentligen. 

Inga kommentarer: