torsdag 14 januari 2016

Life in squares

Under julhelgen gick TV-serien Life in Squares på svt och eftersom jag har velat se den hur länge som helst (brukar browsa på imdb) så passade jag på att se den på Svtplay när Bokomaken och Pocketen inte var hemma. Efter första avsnittet läste jag att den fick en del kritik för sitt tempo, för att den fokuserar för mycket på relationer och en del annat så mina enorma förväntningar var en smula dämpade då jag jag började titta på avsnitt två och tre. 


Jag älskar Bloomsburygruppen. En av mina absoluta favoritförfattare E M Forster, var medlem, även om han inte syns till alls i TV-serien. Som så många andra är jag också en stor Virginia Woolf-entusiast. Jag uppskattar Vanessa Bells målningar och har läst Lytton Strachey. Jag minns inte när det här började, kanske när jag såg filmen Carrington som tonåring? Om konstnären Dora Carrington som numera är ganska bortglömd men som även hon cirkulerade i utkanten av Bloomsburygruppen. 


Jag tror att den här serien marknadsförde sig helt fel. För med ändrade förväntningar så måste jag säga att jag älskade den. Det är inte alls en serie om Bloomsburygruppen, deras tankar och idéer. Snarare är det en serie om Vanessa Bell och en del av människorna i hennes liv. Huvudfokus ligger på hennes relationer, inte på revolutionerande åsikter och konstnärliga strömningar som de förde fram. Jag älskar tempot i den, att saker får ta tid. Att vissa scener är som tavlor, att bildspråket får betydelse. Att känslor, inte bara förälskelse, tillåts vara komplicerade. Att melankolin och reflektionen över ens livsval får ta plats. Och musiken ackompanjerar bild och berättelse perfekt. Flera gånger tänkte jag faktiskt på filmatiseringen av Cunninghams Timmarna. Delvis pga Virgina Woolf naturligtvis, men också pga tempot. Jag kommer nog inte att se om den så som jag har gjort med Timmarna dock. Ett flertal gånger till och med.


Det enda problemet jag egentligen hade med den var att de bytte ut alla skådisar när de blev äldre vilket var väldigt förvirrande där ett tag. Vad tyckte ni? Var det någon mer som tittade?

2 kommentarer:

Hermia sa...

Jag har inte sett sista delen än men har ännu inte lyckats ställa om mina förväntningar.. Jag har också en lång fascination för Bloomsbury-gruppen och såg precis som du Carringtonfilmen, älskar Forster etc.. Och om dem handlar ju inte det här.. Jag saknar Woolf jättemycket, fast hon är med i serien..
Men sedd som ett relationsdrama från tiden så är det ju fint skildrat och välspelat. De äldre versionerna av personerna har ju skymtat fram lite i de tidigare avsnitten (lite svårt att hänga med där, tyckte jag) men nej, jag förstår inte riktigt hur de tänkt. För mig som har svårt hålla isär ansikten känns det som en utmaning att få koll på en ny uppsättning skådespelare :) Ser ändå fram emot att avsluta serien.

Mrs. B sa...

Jag har sett serien och utgick nog ifrån att den skulle handla om kärleksrelationerna mellan medlemmarna i gruppen. Tror att boken serien är baserad heter "Living in Squares, Loving in Triangles." Så jag var rätt nöjd med resultatet, särskilt som jag läst ut en roman om Vanessa och Virginia precis innan jag såg serien, och först där förstod vad Virginia egentligen gjorde mot Vanessa.
Håller med om att serien är vacker. Jag var speciellt förtjust i scenerna från Charleston (visst är det så Vanessas hus heter?), men de fina interiörerna. Och ja, konstigt när de bytte skådespelare. Jag förstår varför, men jag fick svårt att koppla ihop tidsperioderna. Sedan var jag inte så nöjd med valet av skådespelare till Virginia Woolf. Hon var duktig, men jag ville ha en mer formidabel och samtidigt mentalt skör person. Lätt att spela sådan!