tisdag 19 januari 2016

Fem små grisar av Agatha Christie

Fem små grisar
Ja, jag fortsatte ju läsa lite Christie förra veckan och betade då även av den här gamla favoriten som jag läste som barn. Eller kanske tonåring. Det var där någonstans i gränslandet i alla fall och jag minns att jag tyckte att den var riktigt bra. När jag nu läser om den så tycker jag fortfarande att den är mysig och stämningen är perfekt. Ett litet sällskap på ett fåtal personer, ett 16 år gammalt brott, och Poirot som lägger näsan i blöt och försöker ta reda på vad som egentligen hände. Karaktärerna är alla stereotyper men jag gillar dem ändå. Där finns det lilla barnet som vuxit upp till kvinna och vill veta om hennes mamma verkligen mördade hennes pappa. Där är den fala kvinnan, fresterskan. Där är den tillknäppta guvernanten, den odrägliga finanshajen och hans torra äldre bror som jagar och styr över herresätet på landet. Där är den framgångsrika akademikerkvinnan som blev svårt ärrad som barn. Det är också tydligt att det är kvinnorna i den här boken som framställs som trevligast och mest kompetenta. Den mördade konstnärsmannen verkar ha varit en allmän buse och hans för mordet dömda hustru en lojal och moralisk kvinna.

Jag gillar hur han går systematiskt tillväga, person för person, berättelse för berättelse, men det finns EN sak som stör mig enormt och det är att den är så himla uppenbar. Den kanske inte ansågs vara det när den kom, men man sitter liksom och suckar över hur korkad Poirot framstår som inte gissar detaljerna direkt. Att den hålls som en av hennes bästa känns lite konstigt, faktiskt.

Det är ändå väldigt trevlig läsning och stämningen, miljöerna och karaktärerna är en stor del av det som gör en Christie-bok. Jag illar ändå och kommer säkert läsa igen om några år när andan faller på.

Inga kommentarer: