tisdag 8 december 2015

Morfar i smyg av Ingrid Olsson

Morfar i smygIbland får jag en ganska oväntad reaktion på vissa böcker. I et här fallet är det säkerligen dessutom inte den reaktion som det är tänkt att läsaren ska få. Detta ska vara en lite mysig, lagom oskyldig och tokig historia om Fia som plötsligt får en alldeles egen morfar, men I am not amused. Faktiskt.
Fia fyller 9 år och mitt i allt presentöppnande så ringer det på dörren. Där står en man som säger att han heter Hasse och är Fias morfar. Men Fia har ju ingen morfar? Trodde hon i alla fall? Fia bjuder in Hasse och är jätteglad över att ha fått en morfar i födelsedagspresent och här skulle berättelsen kunna förvandlas till ”Kan du vissla Johanna” men riktigt så mysigt blir det inte.

Istället tystnar alla i Fias familj och efter en stund går Hasse efter att Fias mamma uppenbarligen inte alls blivit glad. Sedan är Fia sur och arg hela boken igenom och har ingen som helst förståelse för när mamma berättar att Hasse stack ifrån familjen när mamma var liten och att de inte har ett så bra förhållande. Mamma berättar väldigt förenklat men utstuderat om hur Hasse svikit henne flera gånger och att mamma därför valt att det vore bättre för Fia om hon inte hade någon morfar. Fia är arg som ett bi och tycker att mamma är värre än Hasse för hon vill ju ha en morfar och nu i är han här så de träffas i smyg på pizzerian. När han dyker upp.

Och tillslut försonas alla och mamma kommer fram till att Fia naturligtvis ska få ha sin morfar Hasse och han får komma på kalas och alltihop.

Nu inser jag att mitt eget komplicerade förhållande till min egen pappa spelar in väldigt mycket i hur jag läser den här boken och det gör mig arg som ett bi att sensmoralen är alla mor- och farföräldrar är bättre än ingen. Jag inser att folk med problemfria familjer förmodligen inte alls läser det så här, men jag tycker faktiskt att den här berättelsen kunde ha varit aningen mer nyanserad när det trots allt inte är ett helt okompliserat ämne Olsson tar upp. Även om det är en bok som riktar sig till lågstadiet och som ska vara lite mysig så där.

Jag inser att alla familjer är olika, men här verkar det faktiskt vara så att mamman i familjen har ett ytterst legitimt skäl till varför hon valt bort att ha kontakt med Fias morfar då Hasse tydligen själv valt bort kontakt större delen av deras liv. Att då lite putslustigt säga ”grattis på födelsedagen” känns lite krystat.


Nej, det här var inte min kopp té. Det kunde ha blivit bra mycket bättre.

Inga kommentarer: