onsdag 9 december 2015

Djupa ro av Lisa Bjärbo

Djupa RoNär jag först läste om den här boken blev jag nyfiken och intresserad men sedan dess har det skrivits ganska mycket om både den här och även om När hundarna kommer av Schiefauer, som den har jämförts med, så det känns som att min bild har blivit lite färgad innan jag faktiskt tog tag i att läsa den. Jämförelsen med Schiefauer kommer jag inte ihåg var jag läst men jag tycker faktiskt att den är ganska oberättigad.  För visst handlar det om en ung mans död och vilka konsekvenser hans bortgång får men det är också enda likheten.

För det här först och främst en återvändarberättelse. Boken börjar med att fyra ungdomar återvänder till sin lilla hemby för att gå på begravning. Tidige var de fem personer i gänget, nu är de bara fyra. Jonathan finns inte längre. När de var i Norge och rensade fisk, pluggade i Uppsala eller låg på en strand i Thailand så satt deras ett år yngre kompis hemma och funderade på livet. Och det framkommer visserligen först en bra bit in i boken att han begått självmord, men som läsare anar man ganska tidigt att det nog inte bara var en drunkningsolycka vilket naturligtvis hade varit hemskt nog.
Hela boken handlar egentligen om sorg och om det tomrum som uppstår när en människa försvinner. Den skuld man kan känna, oavsett om man inte var närvarande vid en olycka eller om man inte såg tecknen på en depression. De fyra ungdomarna grabbardesperat tag i varandra i sorgen och ingen av dem vet egentligen säkert om de kommer att fortsätta umgås eller glida ifrån varandra. De befinner sig i limbo, på väg åt olika håll. Vad kommer att hända? De skapar redan egna minnen denna återträff, men pratar också mycket om minnen, vilket naturligtvis är naturligt när det är en person som saknas. Hemligheter kommer i ljuset, saker som länge legat under ytan bubblar upp då tanken hela tiden finns där att man inte vill låta saker ligga och grå. De kanske inte HAR all tid i världen.  
Det är klaustrofobiskt och sorgligt men också en tid som hade varit en brytpunkt för dem oavsett om de hade levt vidare allihop eller ej. Tiden efter gymnasiet. En tid som borde präglas av framtidshopp och inte sorg.


Det är himla bra beskrivet om saknad och sorg, men det når ändå inte riktigt hela vägen för det blir ältande och upprepningar och långsamma tankar som är naturligt i ett sorgearbete men som inte alltid helt fungerar i text. Och då menar jag bara för att nå hela vägen till en klockren femma. Det är tillräckligt bitande, skavande sorgligt och desperat ändå. Det är också intressant hur bokens huvudperson faktiskt inte är med. Allt kretsar ju kring Jonathan och hur hans liv och död påverkar de runt omkring. Och nog är det sorgligt alltid för man får också en känsla av att han var en person som man hade kunnat tycka väldigt mycket om. Jag hoppas att de här fyra ungdomarna, som känns oändligt mycket vuxnare än sin ålder, kommer att klara sig igenom livet och genom alla prövningar som kommer med en sorg och med allt annat det innebär att vara 19.

2 kommentarer:

Ylva sa...

Jag tyckte att När hundarna kommer var väldigt bra och otäck och har också tänkt att man kan jämföra "Död kille hittas vid sjö", men böckerna behöver inte alls vara lika för det. Har lyssnat på Bjärbo när hon berättade om sitt skrivande, mycket intressant! Ska börja läsa boken nu.

Bokomaten sa...

Ja, det beror nog också mycket på att de kom ungefär samtidigt de här två. Men det blir lite orättvist för Djupa ro som ju behandlar en helt annan sorts problematik. GIllar generellt Lisa Bjärbos otvugna berättarstil fast det här är en helt anann typ av bok än jag läst av henne tidigare.