torsdag 3 december 2015

Bibliotekskatastrof var ordet sa Bull

BibliotekskatastrofenAda Granat och bibliotekskatastrofen av Henrik Almqvist

Man skulle kunna tro att en bok som handlar om bibliotek gärna faller en bibliotekarie i smaken. Det var naturligtvis också just titeln som lockade mig här. Ada Granat är 6 år och kan faktiskt både läsa och skriva hyggligt men är ett barn med både mycket fantasi och ganska lösa tyglar hemma. Då och då traskar hon iväg till Bibblan alldeles själv. Där jobbar en ytterst stereotyp bibliotekarie i glasögon och hårknut och ibland kan jag verkligen charmas av de där stereotyperna. Här framställs hon mest som en mossig tant, men man kan verkligen förstå att hennes tålamod prövas av Ada Granath som gärna slänger alla kläder på golvet, ropar högt över hela Bibblan och sätter sig att måla alla böcker hon hittar med gul sprayfärg. Fast ärligt talat, finns det något Bibliotek idag som praktiserar tystnad och där bibliotekarien väser ”Shhh!”. Skadegörelse uppskattas nog inte så ofta däremot. Och jag förstår att det ska vara lite galen humor, men jag köper det faktiskt inte. För det är inte särskilt galet alls, bara otrevligt och Ada Granat är ganska näsvis och otrevlig mot folk. Hennes ansiktsuttryck får mig att fundera på om hon kanske har någon diagnos också och då undrar jag varför pappan så glatt släpper iväg henne själv över allt.

Jag förstår som sagt att det här ska vara en lite knasig påhittad historia om en tjej på upptåg, men det ligger liksom lite för nära verkligheten för att bara vara tokigt och jag ser inte riktigt humorn. Snarare tycker jag lite synd om Ada. Kanske kan den fungera som underlag för diskussioner med barnet som faktiskt fått diagnos eller där man anar att det kan komma att bli aktuellt?

1 kommentar:

Ida sa...

Apropå hennes utseende, hon är tecknad med alla specifika drag för Williams syndrom tycker jag. Men hur du beskriver henne stämmer inte alls med det utan mer kanske adhd? Om det nu är hennes syfte att lyfta diagnoser som det nästan verkar. Jag har en son som troligen kommer att få en diagnos och allt det här sammanblandandet drabbar mig på ett personligt plan. Det är min son som kommer att möta fördomarna.