tisdag 3 november 2015

Två nomineringar om utanförskap

Alla går ivägDin tur, Adrian av Kristin Lidström och Helena Öberg
Alla går iväg av Eva Lindström

Det slumpade sig så att jag läste Kristin Lidström och Helena Öbergs ”Din tur, Adrian” direkt efter att jag läst ”Alla går iväg” av Eva Lindström. Den senare är en typisk bilderbok som riktar sig till yngre barn i 3-6-årsåldern, Adrian räknas däremot som mellanåldersbok. Det är en bok som framför allt berättar sin historia via bilder, precis som Lindströms bok, men mer i form av grafisk roman. Båda handlar däremot tydligt om utanförskap och hur man som utsatt hanterar att inte få vara med, att kanske få höra glåpord och känna sig ensam.

Barnen har dock helt olika strategier.  I Eva Lindströms bilderbok träffar vi Frank som alltid är ensam. Titti, Palle och Milan går alltid iväg när Frank kommer och de verkar ha så himla kul. Man kan se hur de sneglar elakt på Frank som naturligtvis blir ledsen och går hem. Hemma gråter han floder ner i en kastrull i köket och kokar marmelad på tårarna som han sedan bjuder de andra barnen på. Lite underlig strategi kanske, men det verkar fungera för barnen ser lite skamsna ut. En variant på ”humble pie” kanske?

Din tur, AdrianI ”Din tur, Adrian” är det en lite äldre pojke som går i skolan och vi förstår på hur folk klär sig och ser ut att det nog är ett antal årtionden sedan. Adrian blir tydligt mobbad i skolan. Barnen har sönder hans kläder och skrattar åt honom i klassen när han inte kan svara på en fråga. Ju värre de behandlar honom, desto svårare får Adrian för att öppna munnen i klassen. Hemma säger han ingenting men det är tydligt hur ledsen han är och det gnager i hjärtat när man ser honom. Bilderna är otroligt uttrycksfulla. Så träffar Adrian Hejdi. EN stor lurvig hund som blir hans bästa vän och som också följer honom vart han än gå. Plötsligt får livet färg och Adrian lever upp, men Hejdi tillhör ju egentligen någon annan. Vad ska han göra när hunden hittar hem till sin andra familj igen?


Här serveras inga lösningar. Ingen skola kopplas in för att hantera trakasserierna, ansvaret vilar på Adrian själv. Det är sorgligt och vackert och förfärligt på en och samma gång och även otroligt lättläst då det nästan inte förekommer någon text alls i den här boken utan hela berättelsen berättas i bilder. Jag tror tyvärr att det här kan ha svårt att hitta sina läsare men all cred till Mirando som hett ut det och all cred till Agustjuryn som nominerat. Kanske kan det här bli den uppmärksamhet som boken behöver? För jag tror inte många hittar till det här själv utan man behöver lite guidning från lärare och skolbibliotekarie. Tror tyvärr inte heller att det är ett direkt passande underlag för diskussioner då det är så tydligt att allt ansvar ligger på Adrian som blir hjälp bara av en slump då han träffar Hejdi. Fast kanske kan man samtala om det? Hur borde skolan ha agerat? Föräldrarna? Adrian? Hur hade an kunnat skriva om berättelsen? Hur som helst en fin liten bok som jag aldrig hade hört talas om tidigare.

Inga kommentarer: