måndag 30 november 2015

Jesus och jag av Petter Lidbeck

Jesus och jag
Petter Lidbeck har lite upp- och nedgångar i sitt författarskap tycker jag. Vissa böcker är så bra så man blir bubblig i magen och vissa, som den här, funderar man lite över hur förlaget egentligen tänkt. Fast egentligen tycker jag rätt bra om den här boken. Det var mest i början jag var skeptisk och undrade vart det här egentligen skulle ta vägen. Däremot funderar jag över omslaget. Grått, med gul text och ett grått barn på en ficklampa? Really? Jag törs nästan garantera att ingen av mina elever kommer att ens plocka upp och läsa på baksidan av den här boken, trots att det är Helena Willis (LasseMaja) som gjort omslaget. Det är till döden trist och jag förstår att det ska spegla lite av hur huvudpersonen känner sig, men det lockar tyvärr inte många läsare. Jag läser den främst för att jag sedan tidigare vet att jag brukar gilla Lidbecks böcker.

Handlingen kretsar kring Farrah som är mobbad i skolan men försöker dölja det hemma. Hon har en kompis, Adam. Adam är en konstig typ och jag blir faktiskt lite förvånad över att Farrahs mamma inte träffar honom förrän en bra bit in i boken för så som Adam beskrivs så hade jag nog funderat över varför mitt barn hänger med en tokig uteliggare hela dagarna. Han rotar i containrar och berättar galna historier om prylarna han samlat på sig. T ex får Farrah en ficklampa som har magiska egenskaper. Ficklampan är egentligen en sudd som plockar bort folk som är taskiga mot en och Farrah använder den också mycket riktigt för att sudda ut sina mobbare. Sedan får hon lite dåligt samvete när polisen kopplas in och hon plockar tillbaka dem igen ur ficklampan.

Mamma kallar Adam för Jesus för att han är så himla snäll och lovar också så småningom att träffa honom fast hon är lite rädd att släppa hem honom då han ju verkar vara ganska konstig (men hon har inget emot att hennes dotter umgås med honom varje dag??). Snart ordnar naturligtvis allting upp sig, men Farrah hinner se sidor hos sig själv som hon inte gillar och växer på kuppen. Det är en fantasifull bok som ligger nära det magiska, men hela tiden utspelar sig i barnets ibland ganska gråa och jobbiga vardag. Magisk realism för barn? Jag tänker mig att det här skulle kunna funka som högläsning för någon i 4:an, även om det finns delar här som kan vara lite tveksamma. Som mobbarnas mammor som kråmar sig i TV-rutan med silikonbröst och tänker mer på mediatid än på sina barn. Visst kan man se det framför sig och det kan säkert barnen också, men kanske lite svårt att prata om med en klass. Lidbeck drar sig inte för att vara ganska elak och svartvit i beskrivningen av Farrahs mobbare och jag tror att det kan vara ganska skönt att läsa för den som är lite utsatt själv. 

1 kommentar:

Carro sa...

Jag tyckte att den här var jättebra, just för att den tassar på gränsen till vad som verkligen händer och vad som endast sker i fantasin. Det är mycket "mellan raderna" läsning som en vuxen kanske får hjälpa till med.