tisdag 10 november 2015

De försvunna av Caroline Eriksson

De försvunnaNu är det ett tag sedan jag läste den här boken men jag kom mig inte för att skriva ett inlägg direkt efter. Det är en av de tveksamt mest spännande böcker jag läst i år dock så den förtjänar all uppmärksamhet den kan få. Jag ska försöka mig på att formulera någonting kring den här historian men den är mörk, otäck och som alltid när det är barn iblandade så kryper det här in under skinnet på mig direkt.

Historien börjar som en ganska traditionell deckare. En familj är på semester i sitt sommarhus och är ute på sjön och ror. När de kommer fram till en liten ö går pappan och dottern iland och mamman stannar kvar i båten och dåsar av. När hon vaknar till förstår hon att något är fel. Hon letar och ropar men kan inte hitta vare sig mannen eller dottern. Så långt otäckt nog. Vad gör man? Vad tar man sig till? Hur reagerar min? inte riktigt så här skulle jag vilja tro, men det är också så vi snart förstår att det finns fler bottnar i den här historien än vi ens kan ana. För kvinnan stannar kvar i sommarstugan och letar. Hon vägrar ringa polisen då hon hela tiden tänker att mannen kommer att tycka att hon gjort för stor sak av det hela och så länge hon inte ringer polisen känns det heller inte riktigt verkligt. Men är det bara därför? Är det bara psykologiska spärrar? Eller ligger det något annat bakom? Varför verkade flickan så ovillig att vara med sin mamma? Historien drar åt ett håll hela tiden som man så innerligt inte vill titta åt men snart kan man inte längre blunda. Och då vänder berättelsen återigen. Det är nästan inga människor kvar i stugområdet så här mot slutet av säsongen. Endast några vilda och till synes farliga ungdomar håller till på ön. Eller är de där? Är de verkliga eller något som kvinnan hittat på i sitt sinnesförvirrade tillstånd? Snart kan man inte lita på att något är sant. Har de ens varit där? Vem var flickan? Existerar hon ens? Tankar kring vem som är offer och vem som är gärningsman snurrar hela tiden runt och byter plats. Och vad är verkligt i en allt mer absurd verklighet som känns frånkopplad från den verkliga världen.


Jag har tidigare läst en av Erikssons historiska deckare och tyckte att den var mästerligt berättad men frågan är om inte detta är ännu bättre. Man bor inuti huvudpersonens huvud och känner nästan hur man själv är på väg att tappa förståndet efter ett tag. Hur hade man själv reagerat i samma situation? Och de få andra personer som är inblandade i detta nästan kammarspel. Och slutet är perfekt. Faktiskt. Och lyckas pyra av hopp trots att hela berättelsen varit nattsvart otäck. Klockren femma. 

1 kommentar:

Caroline Eriksson sa...

Himlars vilket fint omdöme! Så glad att du tyckte om boken - inte minst slutet! ��