torsdag 15 oktober 2015

Ny magisk parishistoria av hon den där med det toklånga efternamnet

Mademoiselle Oiseau kommer tillbakaMademoiselle Oiseau kommer tillbaka av Andrea de La Barre de Nanteuil och Lovisa Burfitt

Tänk att hon kom tillbaka till oss ändå, Mademoiselle Oiseau. Och gjorde värden lite pudrig och blommig och magisk än en gång.  Jag fick världens finaste utskick härom dagen, med både målarbok och rislampa (som jag spanat längtansfullt på på bokmässan) och så den här. Förra boken var vårigt mintgrön och denna är rosa/lila-färgglad. Tyvärr tycker jag nog inte riktigt att den lever upp till sin föregångare, kanske mycket för att Mademoiselle själv är i Venedig och väntar ut vintern och kommer tillbaka först mot slutet. Även om vi får små klipp om hur hon och hennes syster har det där nere i Italien då och då. Hur de sover i vita gondoler med leopardskinn i mm. Den här boken handlar framför allt om Isis och Isabella som är kvar i Paris. Isabella sköter om Mademoiselles våning och hänger med Isis och katterna.

Bilderna och texten går ihop på ett sätt som gör att man tänker att den ena absolut inte hade klarat sig utan den andra. Texten hade varit torftig och trist utan de underbara bilderna av Lovisa Burfitt, men bilderna kräver sin saga till för att bli riktigt magiska. De hör ihop och för en till ett regntungt Paris fyllt av croissanter och dimma.

En dag hittar Isabella ett foto på Mademoiselle och hennes syster från när de var barn. Tillsammans med sina drömmar om en annan plats och ett telefonsamtal så för bilden Isabella till en övergiven gammal lägenhet som starter ett virrvarr av trådar att nysta i för att ta sig tillbaka i tiden och ta reda på varför Mademoiselle är så grå om hösten. Varför firar hon aldrig jul?

Ärligt talat tycker jag att denna historia är ganska mycket rörigare än den förra och jag saknar de färgsprakande fyrverkerierna och magin. Den finns där nu också, på ett mer dolskt och sagolikt sätt och jag uppskattar det också, men det blir inte lika bra som 1:an. Det är dock underbart med en dos sago-Paris en kall och grå höstdag, men jag hade gärna sett ännu lite mer saga och lite mindre.. melankoli. I alla fall så här i oktober. När jag läser om den till våren (för jodå, det lär jag göra) så kommer jag nog tycka att den är vackrare dock. Sorsgsenheten behöver lite vårljus för att väga upp.

Inga kommentarer: