tisdag 20 oktober 2015

Lollo av Linna Johansson

LolloDen här boken tycks mer eller mindre ha delat in folk i två läger. De som älskar och de som inte alls charmas av Lollo och Lidijas misär. Jag tillhör nog snarare den första kategorin, men vist har jag ändå vissa invändningar eller tankar. För det är verkligen inte särskilt sympatiska personer den här boken handlar om. Inte någon enda människa i berättelsen är egentligen särskilt trevlig, men man kan absolut förstå hur livet har format dem till dem de är och här finns onekligen inte särskilt många ointressanta människor. Det är då ett som är säkert.

Lidija och Lollo är i 20-årsåldern och har egentligen inte gjort något vettigt sedan gymnasiet. Ströjobb, mest festande och allmänt dagdriveri. De sitter på en parkbänk i Aspy där de bor och tittar på vattnet och dricker vin. Under mottot ”vi är inte som andra tjejer” så anser de kunna göra vad som helst, fast helst ingenting alls. Dagarna går. De dricker mer och mer alkohol, gör allt mindre och tillslut är de så uttråkade att de ställer sig frågan om de verkligen kan hålla på så här resten av livet? Kommer de fortfarande sitta där på sin bänk när de är 30? Något måste hända. Något som bryter tristessen. Ingen av dem vill forma sig i samhällets förväntade mall och avskyr systemet som det ser ut. Istället blir de vänner med Aspys andra dagdrivare Mimmi. En blonderad storbystad 22-årig tjej som bloggar om sitt vilda festande och hur hon ibland råkar somna på en parkbänk trots att hon har en lägenhet där alla fester oftast brukar ta sin början.

Mimmi känns äldre än sina 22 år. Mycket äldre, för oss som läsare. Eftersom det mesta som poppar ut Mimmis mun är lite av en halvlögn eller påhitt så kan hon också mycket väl vara det. Jag tänker mig snarare en 30-åring med en livslögn om den eviga ungdomen och ett begär att ständigt stå i centrum. Och med ett humör som en pundare, ena dagen silkeslent, andra dagen ilsken som ett bi. Lidjia och Lollo dras mot bättre vetande in i Mimmis värld av droger, ändlöst sex och mycket otydliga gränser på rätt fel, relationer och vad man egentligen själv tycker ok. Lidijas och framför allt Lollos egna uppfattningar om sina kroppar och vad de egentligen kan tänka sig att göra och vill med sina liv, det ändras successivt hela tiden. Snart tar Lollo allt tyngre droger, sexlekarna blir mer extrema, allt för att mota tristessen och den långt nere gnagande känslan av att vara värdelösa.  

Det är en bok som kanske hade kunnat skrivas på 90-talet men som passar ännu bättre nu. När arbetslösheten är hög, framtidstron för många är ganska blek. Överallt jagar folk likes och pengar och ständiga kickar. Framåt, framåt. Om man inte vill rätta sig i ledet? Vad finns det för alternativ? Om man inte kan men försöker?

Samtidigt som jag fascineras av Lollos berättelse så rycks även jag med i resonemanget. Saker blir grövre och värre och precis som huvudpersonen tänker jag emellanåt att det väl inte är så farligt? Det som händer? Jag inser dock att min tolerans har höjts precis som huvudpersonens. En sak som jag däremot funderar på är att det emellanåt är rätt mycket pengar inblandat. Det framkommer att Mimmi jobbar med webcam och en del av tjejerna i hennes umgängeskrets tjänar pengar på att utföra tjänster åt män. En del riktigt otäcka sådana. Till en början är det inte mycket pengar inblandat, de gör det mer för utmaningen.

Och nu är det varning för spoiler. Tjejerna utmanar varandra att ta av sig kläderna inför dator och chatta och prata med framför allt en främmande man. De behöver aldrig träffa någon och har aldrig fullbordat sex med någon de inte vill. Eller vill och vill är ju naturligtvis relativt när de är höga som hus och kanske inte riktigt vet vad de gör alltid. När det slutgiltiga erbjudandet dock kommer så är det stora summor det handlar om och just där någonstans undrar jag lite. Hur många prostituerade blir erbjudna flera tusen? Speciellt drogberoende desperata tjejer? Fast det är också en exceptionell situation de befinner sig i, nästan en sektliknande stämning råder i gänget.


Det är en makaber historia och trots att de uppger att de satsar på att mer eller mindre göra ingenting, så händer det saker hela tiden. Aldrig något positivt dock. Det här är som att Enid och Rebecca i Ghost World mött en Jay Gatsby i Jens Lapidus kvinnliga version. Otäckt, men fascinerande. 

Inga kommentarer: