onsdag 7 oktober 2015

Hon går genom tavlan ut ur bilden av Johanna Nilsson

Hon går genom tavlan ut ur bildenDen här boken har legat på min att-läsa-lista i många år eftersom det är en av de böcker vi köpt in till biblioteket för bokcirkel-verksamhet och gruppläsning. Den är klassad som vuxenbok men handlar om en 10-årig tjej och kan absolut läsas av elever på högstadiet. Inför ett temaarbete på skolan så passade jag på då och jag kommer verkligen att prata och tipsa om den här fram över.

Jag älskar ju Johanna Nilssons sätt att berätta en historia. Vi får följa lilla Hanna under ett par års tid, samtidigt som Nilsson varvar kapitlena med korta blickar från Hanna som vuxen, eller snarare ung vuxen. Då vi förstår att tortyren, mobbingen har satt så djupa spår i henne att hon är psykiskt söndertrasad och har hamnat på sjukhus pga sjukdom och självskadebeteende. Kanske kan hon bli frisk från sina tvångstankar, men mobbingen kommer alltid att sitta i skinnet på henne.

När Hanna är 10 år däremot så är hon lite precis som de flesta i klassen. Inte mest populär men inte heller den som är mest utanför. Hon har dock oturen att flera av hennes vänner flyttar och så är bara Karin kvar. Karin som överger henne så fort hon får chansen att hänga i coola gänget. Det är de coola tjejerna och killarna som styr och lärarna på skolan ser inte vad som händer. Väljer att inte se. En liten klick styr över de andra och berusas säkert av makten när de märker att de kan få andra att göra precis vad som helst. Säga fula saker till sina tidigare vänner, förstöra en tjejs födelsedagsfest, ”döpa” andra i toalettstolen. Hanna är inte ensam om att vara utsatt men precis som de andra så väljer även de utsatta att titta åt andra hållet när det händer någon annan något. Och tänker tacksamt att det i alla fall inte där dem just den här gången.

Hemma är det heller ingen som märker något och Hanna blir allt mer ensam och förtvivlad över att försöka hålla fasaden uppe av att vara ”normal”. Hon börjar träna pingis och där märker man hur djupa spår mobbingen snabbt har satt i henne. Tjejerna är trevliga och speciellt en tjej försöker ofta prata med henne men Hanna kan inte förstå att någon skulle vilja vara trevlig mot henne så hon funderar hela tiden på den andra flickans baktankar och vad det är hon är ute efter. För riktig vänskap är inte för henne.

Och ändå går hon på nit efter nit i skolan och luras att tro att det kanske är över, att hon ska välkomnas in i gemenskapen igen. Som när en kille frågar chans på henne och hon hetsas att säga ja så att de kan driva med henne efteråt.

Fruktansvärt är det. Faktiskt otroligt hemskt. Och jag vill tro att vi kommit längre idag och att mobbing inte förekommer i samma utsträckning även det naturligtvis finns kvar. Det finns även på min arbetsplats även om alla är tydliga med att ta tag i problem så fort de uppmärksammas. Men det är just det. Den som inte vill synas, som inte vill att något ska märkas, den hittar strategier. Och då tänker jag på den utsatte som skäms och gör att för att slippa ännu mer uppmärksamhet. Det är ju vanligt.

Hur som helst en otäckt bra skildring av mobbing och utsatthet och vad det kan göra med en människa. Tänk att Johanna Nilsson bara var 23 när hon skrev det här.

1 kommentar:

Tantaugusta sa...

Läste den för länge sedan men tänker fortfarande på den. Minns ärligt talat inte själv handlingen men däremot känslan när jag läste den. Med en egen 10-åring hemma nu vill jag däremot inte läsa om. Det kan bli för otäckt.