tisdag 15 september 2015

To kill a mockingbird (Även kallad dödssynden på svenska) av Harper Lee

To Kill a MockingbirdDet är länge sedan jag läste den här boken första gången, säkert 20 år sedan. Att jag läser om den nu beror delvis på att den åter blivit aktuell pga Harper Lees oupptäckta manus som det ju rått viss debatt kring om huruvida den borde ha blivit utgiven eller ej. Jag har inget som helst sug efter att läsa den boken, speciellt efter att ha läst ett antal recensioner.

Den andra anledningen till att jag läste om är att några av våra 9:or ska läsa boken på engelska och jag vill ha den aktuell för att kunna vara dem så behjälplig som möjligt. Och jodå, jag tror nog att de kan behöva hjälp, för det här är verkligen inte den lättaste bok att komma in i om man är ovan vid att läsa lite äldre litteratur. Den är inte helt enkel i språket faktiskt. Det tar mig också en 100 sidor innan jag faktiskt kommer inte i berättelsen igen, men det kan också ha att göra med att jag just läst den tidigare och minns själva rättegången så tydligt att jag trodde att den kom tidigare i boken. Så när jag läser så väntar jag hela tiden på att handlingen liksom ska komma igång. Det är möjligt att jag hade tyckt annorlunda om jag inte hade haft någon förförståelse. Språket är fortfarande rätt gammeldags dock.

Men berättelsen då. Jo, den håller onekligen än. Det är makalöst hur man rycks med av pappa Atticus omtvistliga moral som än idag är kontroversiell i vissa kretsar men DÅ var helt normbrytande. Visst, Lee är inte den förste som predikat alls lika rättigheter, men definitivt inte den siste som behövde göra det.

Historen berättas ur den lilla flickan ”Scouts” synvinkel. Hon börjar skolan tillsammans med sin äldre bror och får lära sig vad det är att inte passa in, även som flicka. Hon har overall, kan redan läsa och är inte alls den lättformade lilla dam som hennes lärare och faster skulle ha önskat. Varje dag går de förbi det mytomspunna Radley-huset, där det sägs att Boo Radley bor med sin bror. Boo som inte synts till på år och dag men som sägs gömma sig där inne i mörkret. Barnen är likadelar nyfikna som rädda och utmanar varandra att våga gå in på tomten.

Åren går men ”Scout” fortsätter att vara den hon är. Naiv och vild och med en tvärsäker moral om rätt och fel. Hon ser att folk är färgade men inte varför det skulle göra dem till onda för det. Och så kommer rättegången, den som förändrar allt. Deras far Atticus är försvarsadvokat och åtar sig fallet som på pappret är så himla tydligt. Det hade nästan varit mer intressant om det var mer tvetydigt. En svart man, fattig familjefar och religiös blir anklagad för att ha våldtagit en ung flicka i stadens allra mesta White trashiga familj. Det är tydligt att det förmodligen är pappan som klått upp henne och fått henne att anmäla mannen men då vitt står mot svart är det också lika självklart att rättvisa aldrig kan skipas. Och familjen får utstå trakasserier pga Atticus idoga arbete att få mannen fri.

Det är en makalöst bra och spännande bok när den väl kommer igen och man kan inte annat än ryckas med och förfäras över hur det var för inte alls särskilt länge sedan. Däremot tycker jag som sagt att det hade varit än mer intressant om brottsmålet inte hade varit fullt så uppenbart. Men då hade den förmodligen inte ens kunnat bli skriven. Framför allt inte med det budskap den för fram.


Hur som helst, jag hoppas att fler generationer tar till sig den här berättelsen och undviker ”fortsättningen” som verkar vara en dålig ursäkt för att tjäna pengar.

2 kommentarer:

Lena sa...

Det här var en otroligt intressant och viktig bok.

Bokomaten.. sa...

Ja, tycker fortfarande otroligt mycket om den och det är verkligen en klassiker i ordets rätta bemärkelse! Den står sig onekligen över tid! Hoppas inte att den solkas ner av uppskattade "Ställ ut en väktare".