måndag 7 september 2015

Maus av Art Spiegelman

The Complete MausDetta år håller verkligen på att utvecklas till den grafiska romanens år för mig. Walking dead, Sandman, flera andra och nu Maus. Maus får man väl ändå säga är ganska mycket en klassiker inte bara bland grafiska romaner utan överhuvud taget. Berättelsen om författarens far som överlevde förintelsen och alla deras släktingar som inte gjorde det spänner över så många genrer och gränser att man tappar räkningen. Folk som normalt inte skulle plocka upp en bok om 2:a världskriget kan säkert ta till sig den här och de som läst ett oändligt antal (som jag) får också mycket ut av den.

Det är inte bara att historien berättas i så visuell form som gör ett så slående och bestående intryck utan också att Spiegelman också blandar in sig själv och nutiden i berättelsen. Historien slutar inte vid krigsavslutet 1945 utan fortsätter år efter år efteråt eftersom de överlevande naturligtvis av sina upplevelser och av att ha förlorat alla de känner och älskar. Art Spiegelman beskriver sin far utan något förskönande sentimentalt skimmer. Han är inte någon sympatisk man, snål och rasistisk. Ändå har han naturligtvis rätt att leva. Det mörkaste hålet i berättelsen som man också förstår att Spiegelman har svårast för att beskriva är vad som hände hans mamma, som tog livet av sig på 60-talet då orken att överleva med minnena och saknaden liksom tog slut. Och där bir det också ännu mer tragiskt. När man inte trodde att det kunde bli värre så inser man att nazisterna fortsätter utöva sin makt i decennier efter att Hitler dött i den där bunkern.

Spiegelman har valt att teckna historien som en fabel. Han blander idéer från Disney och Nazisterna själva som beskrev judarna som råttor och ohyra och tecknar judarna som möss. Naturligtvis blir tyskarna då katter men allegorin stöter på patrull när verkliga djur blandas in i berättelsen. Fransmännen blir förstås grodor men det blir en aning knepigt för honom när han ska teckna sin fru som ju är fransyska men konverterat. Hon får bli mus i alla fall.

Kanske är valet att teckna dem som djur ett sätt för Spiegelman att distansera sig från ett högst personligt ämne, kanske är det just för att förtydliga hur man faktiskt sett på judarna som en egen art. ”Inte är de människor i alla fall” citerar han någonstans i texten.

Man skulle kunna tro att den tecknad serie om möss och förintelsen skulle kunna bli löjlig eller på sin höjd intressant, men Spiegelman lyckas med konststycket att få den att köra med bulldozer rätt in i hjärtat på en. Jag gråter på bussen när han beskriver hur fångvaktarna svingade barn i luften och in i väggen i Auschwitz för att få tyst på dem (och nog tystnade de alltid). Att han gjort en fabel av det hela gör på något sätt att det blir mindre ”gottande i elände” och skrämsellitteratur. Det är omöjligt att värja sig.

Allra värst är det att läsa om hur den gamle pappan livrädd ser om sina ägodelar när sonen ger en svart man lift. När inte ens en överlevande från koncentrationslägrena tar lärdom att alla är lika mycket värda, vad finns det då för hopp? Men naturligtvis gör det det, för sonen och hans hustru har inte samma bagage och förkastar pappans värderingar.


Jag ser att den finns i såväl svensk som engelsk utgåva och jag hoppas att den läses av många fler än bara redan intresserade. En solklar femma.

Inga kommentarer: