onsdag 16 september 2015

Inte helt övertygad

Var är Kaninis?Var är Kaninis? Av Holmfridur Hardardottir

Det har tagit mig ett tag att få ihop någonting om den här bilderboken. Jag fick den i somras som recex och genast testade jag loss, läste själv och även för sonen. Den gick inte alls hem så jag väntade ett tag och testade igen. Likadant. Ni är pocketen kanske lite i minsta laget egentligen då han är 2,5 år och boken nog passar en 3-4-åring bättre. Jag är dock inte heller helt övertygad faktiskt. Jag tycker att det här känns som en bok som har lite svårt att bestämma sig för vad den är för något.

Vi får träffa Tova som flyttar till ny lägenhet med sin familj. Tidigare har de bott i hus men nu ska de bo i stan, med nära till allting och en massa ljud över allt. Tova tycker att allt är läskigt och nytt men hon har Kaninis till tröst. En tygkanin som Tova tar med sig överallt. Krisen inträffar dock när Tova glömmer kvar Kaninis på bussen en dag! Hur ska hon klara sig? Hur ska Kaninis klara sig? Ensam i en stor och otäck främmande stad!?

Så här långt tycker jag att det är en bra historia om att möta förändringar och att det är ok att tycka att saker är läskiga i början och vara nervös. Sedan kommer Elska. En liten Julle som hoppar fram ur Tovas tapet. Det finns 7 jullar och alla står de får någon form av känsla. Elska är kärlekens julle, som kommer och hjälper till när någon saknar och längtar efter någon. Och naturligtvis ser Elska till att ordnar sig tillslut och Tova och Kaninis får tillbaka varandra.

Och jag har svårt för jullarna. De känns lite… krystade? Kanske för att det känns som all Elska liksom hoppar fram mot slutet av berättelsen så att historien plötsligt blir något annat och löser allt för att man inte kom på något annat sätt? Det är säkert inte så, det var säkert uttänkt från början eftersom hela serien ska handla om jullarna och om att hantera olika känslor. Jag känner dock att genom att Elska hoppar fram så får det nästan motsatt effekt. Tova slipper hantera sina känslor, det lsöer sig av sig självt.

Det blir också ett märkligt hopp i berättelsen när historien går från diskbänksrealism till magisk realism, i bilderboksform.

Bilderna är jag egentligen inte heller så värst förtjust i, men det handlar mer om personlig smak. De är färgglada, tydliga och fyller sin funktion. Pocketen tycker om att titta på bilderna men tappar intresset när det slutar handla om Kaninis och istället handlar om Elska. Tror han kommer att ha lättare för att hänga med om ett halvår. Om vi gör ett försök till då.


För tanken är god. Ett antal figurer som man kan ta hjälp av när man ska diskutera känslor med sitt barn. Passion, kärlek, vänskap osv. Och det är möjligt att böckerna blir lite bättre dimensionerade längre in i serien och vi kommer nog att ge dem en chans till när det kommer fler titlar. Som det är nu känns historien lite skev och byter liksom fokus för sent i berättelsen. I alla fall för oss. 

Inga kommentarer: