tisdag 18 augusti 2015

Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty

Öppnas i händelse av min dödOk, så jag fortsätter beta av de böcker jag läst i sommar här på bloggen och den här tänkte jag att jag faktiskt måste skriva något om när den nu har blivit så enormt hajpad och uppmärksammad. Redan på framsidan förstår vi att detta är en bestseller då det står tryckt på omslaget att den legat över 50 veckor på NY Times bästsäljarlista. Och jag kan riktigt se hur man har sålt in den här på ett förlag innan den ens var skriven. För det är ju världens bästa plot! En kvinna hittar ett brev från sin man med texten ”Öppnas i händelse av min död”. Det är bara det att maken fortfarande är i livet. Hade man öppnat?(Hell yeah) Eller hade man låtit det vara? Hade man sagt något till sin make?

Den här sammanfattningen gör ju att man lätt tänker att det här skulle vara lite av en deckare eller spänningsroman, men så är egentligen itne fallet. Istället tar Moriarty och vänder på det hela och mer eller mindre skriver en feelgood-roman ifrån den här utgångspunkten. Synnerligen oväntat. Kanske lite för oväntat för min del för jag väntar liksom hela tiden på att det ska ta den där oväntade mörka vändningen som egentligen aldrig riktigt kommer.

Förutom Cecilia och hennes man som det här handlar om så finns det också ett stort antal andra huvudpersoner i den här boken. Kvinnan som får veta att hennes man och hennes bästa vän förälskat sig i varandra. Det är kvinnan vars dotter dog i ett tragisk och ouppklarat mord för många år sedan. Och egentligen är det alla människorna i det här samhället som man i ett antal parallella historier får följa tills man inser hur de är knutna samman på ett eller annat sätt. Och jo visst. Deckarhistorien finns där, men på ett bakvänt sätt. Det är egentligen inte brevet utan den unga flickans död som utreds och vänds och vrids på genom hela boken. Det är historien om ett antal livsöden och hur saker sällan är svartvita i verkligheten. Det är mer av en historia om relationer än en regelrätt deckare. Och hade jag bara tyckt att karaktärerna var mer tilltalande så hade jag nog kunnat sugas in ganska ordentligt. Nu dras jag aldrig riktigt in i historien och tycker ofta att de agerar ganska osympatiskt. Den enda jag egentligen känner någon connection med är den bedragna hustrun och knappt det.


Jag tycker egentligen att det är en helt ok historia och jag kan se att det är lite lagom avslappnande under sommarsemestern men en sådan braksuccé som den har blivit har jag lite svårare att förstå. Det är en skön historia om relationerna i ett litet samhälle och vad en tragisk händelse kan få för fjärilseffekter i förlängningen. 

1 kommentar:

Maria sa...

Den här står på min att-läsa-lista och jag trodde precis som du att det skulle vara en spänningsroman. Intressant att få en annan bild av boken!