torsdag 20 augusti 2015

En extra lång vinter

En lång vinterEn lång vinter av Colm Tóibín

Jag hann läsa den här innan Louisiana Lit ändå. Colm Tóibín är ju en av de författare som ska komma och föreläsa/intervjuas och Breakfast Book club har tänkt bokcirkla kring just den här titeln också. Det är en kort men intensiv historia om en man och den tragedi som drabbar honom när hans alkoholiserade mor försvinner.

Egentligen är det konstigt att Tóibín får plats med så mycket som han gör på de här sidorna för det är flera gånger som historien vänder och ändrar riktning mot vd jag förväntat mig. Vad som börjar som en tragisk uppväxtskildring av hur en pojke upptäcker att hans mor är alkoholiserad och att alla runt omkring honom mer eller mindre har hållit detta hemligt, förvandlas snart till ett oroligt sökande då hon försvinner spårlöst. Det blir hennes försvinnande snarare än hennes sjukdom som blir det stora i mannens liv.

Allt sätts på ända. Mannens yngre bror som gör armétjänstgöring får aldrig reda på att modern försvunnit och det blir mannens och hans pappas uppgift att leta efter henne samtidigt som snön lägger sig över landskapet i skoningslösa lager på lager. Snart är vintern ett faktum och månaderna går. Pappan blir allt mer förlamad av sorg, saknad och skuld över. Precis som mannen som både känner skuld över att han inte gav mamman det hon ville (sprit), för att han inte meddelar sin bror vad som hänt och för att han aldrig anade hur det låg till med modern. Eftersom hushållet förfaller så anställer fadern en ung föräldralös pojke att ta hand som djur, matlagning och städning. Pojken får flytta in i mannens sovrum och sova i broderns säng och deras förhållande blir allt mer komplicerat. De känner varandra in men plötsligt bor han där och tar både broderns och moderns plats men ändå inte, naturligtvis.

Det är en märklig liten berättelse som egentligen inte säger någonting men som ger en känslan av att befinna sig i limbo när man läser den. Är det en fantasyvärld? Nutid? Dåtid? Och vem bär skulden om inte den som känner den? Massor av frågor väcks men få får några svar. Varför hade modern börjat dricka egentligen, från första början?


Jag vet inte vad jag ska tycka om den här berättelsen. På ett sätt är den otroligt suggestivt och suger in en i den ödesmättade stämningen, men den lämnar en också tom. Man får ju faktiskt inte svar på några frågor alls. En annorlunda liten bok är det i alla fall som han har skrivit, Tóibín.

1 kommentar:

Jenny B sa...

Jag har inte läst boken, bara kort om handlingen, men den verkar så väldigt, väldigt sorglig. Jag har tänkt att det som man "får ut" av den inte är svaret på gåtan, utan den hemska övningen att vara med i den hemska stämningen i familjen. Men jag kan tänka mig att man under läsningen känner att man också vill ha ett svar. Någon gång vill jag läsa den här boken, jag tyckte ju mycket om hans The Master.