tisdag 23 juni 2015

Parisromantik och coming of age i poetisk kortroman

Paris, Lola & jag (inbunden)Paris, Lola och jag av Moa Eriksson Sandberg

Först tänkte jag skriva att det här är perfekt sommarläsning då det verkligen ger en en känsla av sommar, sol och ledighet, men sedan slog det mig att den nästan är för kort för det. En typisk suverän vårbok, snarare, men nu är det ju sommar så jag antar att den fungerar fint nu också ändå. Det är bara jag som känner att man kan ta något mastigare på sommaren men på våren, när man är lite stressad, så kan man behöva kortare karameller.

Berättelsen spär på alla bilder om det romantiska och bohemiska Paris. Två tjejer åker till Paris på semester med den ena flickans mamma. Båda är 13 år gamla, tillräckligt vuxna för att dra blickarna till sig på gatorna när de utmanande flirtar med alla mörklockiga pojkar och män de ser. Tillräckligt unga för att inte riktigt förstå att de leker med elden och inte heller är riktigt beredda att göra något åt de där begären de lockar fram. Men roligt har dem och känslan av att vara någon är enorm, speciellt som de båda verkar vara lite utstötta hemma i sin egen skola där inga killar så mycket som blinkar åt dem.

Det är bästa vänner, så nära att de liknar både syskon och flickvänner. Sexualiteten bubblar under skinnet och de fantiserar fritt om äventyrliga konstnärsliv i Paris och glamour i Los Angeles.
Under alltihop anar vi dock en sorg. Det är inte bara framtidstro, det är också flykt. Lola är rädd att förlora sin bästa vän, som är rädd att förlora sin mamma och sin familj. Jag tror aldrig att vi får veta hennes namn? Jag minns det i alla fall inte nu i efterhand. Anledningen till att hon är med bästisen på semester är att hennes föräldrar skilt sig och mamman träffat en ny man som hon nu väntar barn med efter otaliga hormonbehandlingar. Hon är så rädd att bli undanskuffad. Att inte längre behövas, men naturligtvis är det en onödig oro.

Det sjuder av knoppande liv, både i Paris och i flickorna. Förväntningar på vad som ska hända här näst, men också rädsla för att inte duga och för de okända. Tryggheten i att vara barn är på väg att skalas av dem samtidigt som Paris är spännande och farligt och underbart. Och ändå så tryggt då det bara handlar om en veckas semester med Eiffeltornet och Père-Lachaise.

Det är lättläst och ändå poetiskt. Kort kapitel varvas med teckningar från Paris gatubild och man känner hur den där intensiva längtan genomsyrar sidorna. Efter romantik, äventyr och något obestämbart annat. Och man längtar onekligen själv. Efter det där dragspelande färgglada Paris med takåsar to die for och Montmartre.


Det är mycket som ryms på få rader, men jag hade personligen nog hellre läst den på påsken än under sommaren, men det är nog för att jag själv förknippar Paris med vår och inte sommar som många andra. Det enda jag egentligen tycker är synd är att bokens huvudpersoner är just 13 år, om de bara hade varit något år äldre så tror jag att den hade hittat fler läsare enligt regeln att man inte läser om de som är yngre än en själv i den här åldern. Trots att jag tror att 13 är en rätt mitt i prick-ålder för det som de här tjejerna känner och upplever. Ett år äldre eller två så hade nog itnte skadat däremot, för då hade just de där 13-åringarna hittat den lite lättare. Och 14-åringarna och 15-åringarna som känner ungefär likadant.

Inga kommentarer: