onsdag 24 juni 2015

Gengången av Ingelin Angerborn

Gengången (kartonnage)Angerborn har börjat ta sig an lite kända spöklika myter, historier och miljöer i sina spökhistorier. I förra boken, Hjärta av damm, så var det teaterspöken, Macbeth och vidskepligheter, här är det berättelsen om Svansjön som går igen genom hela boken.

Ellinor spenderar en vecka under sommarlovet hos sin mormor. Mamma och pappa har åkt till Turkiet på egensemester och Ellinor är ganska glad att få slippa följa med. Hon gillar inte värmen så speciellt och nu får hon ju istället gå på loppisar med mormor. På en liten gårdsloppis hittar hon ett gammalt smyckeskrin. Det ser värdefullt ut och mycket gammalt ut och har en liten ballerina inuti som inte dansar längre, men det går fortfarande att vrida upp speldosan inuti så att man kan höra melodin.

Det är dock något konstigt med skrinet. Ibland tycker Ellinor att hon kan se en balettstudio reflekteras i speglarna i locket och melodin verkar plötsligt dyka upp över allt. När hon försöker ta reda på var pianomusiken kommer ifrån en gång så kommer hon till en lägenhet. Nu blir det dock ännu konstigare för först ser rummet hon tittar in i ut på ett sett, men nästa gång ser det helt annorlunda ut. Och i lägenheten bor en pojke, Oliver, som snabbt blir vän med Ellinor och tillsammans försöker de ta reda på historien om skrinet och dess förra ägare.

 Alltså, Angerborn kan det här. Hon gör det som ingen annan. Det verkar så himla lätt när man läser hennes böcker, som att hon bara svänger ihop en klassisk spökhistoria för 11-åringar med vänsterhanden. Så enkelt kan det ju inte vara. Det är roligt att hon plockat upp Svansjön här också och balett-världen som är så där lagom klassisk och LÄTT skulle kunna utgöra grogrund för massor av spökhistorier.

Det känns dock inte RIKTIGT lika otäckt som i en del av hennes tidigare böcker, där ”Rum 213” verkar vara den som dels går bäst hos mina elever och som jag tror kanske är den läskigaste, i alla fall i mitt tycke? Personligen gillar jag ”För alltid…” väldigt mycket också. Är ju svag för gamla spökhus…


Det här är dock proffsigt, spännande, kryddat med lagom mycket vänskap/kärlek och vardagskänsla för att göra det där övernaturliga lite extra rysligt. Angerborn är verkligen mästare i den här genren. 

Inga kommentarer: