måndag 29 juni 2015

Dockskelettet av Holly Black

DockskelettetJag är ett hyfsat stort Holly Black-fan då jag älskade Spiderwick-serien för lite yngre barn, tyckte om Tithe (Mörkrets tjänare) och även Den vita katten även om jag inte läste vidare i den trilogin sedan. När jag läste mod en här boken fick jag första lite ”Den onda dockan”-vibbar, ni vet skräckfilmen från 80-talet, men tänkte att om skräckfantasyförfattaren Holly Black skriver ihop det så kan det nog bli riktigt bra och inte bara tacky. Och det visade sig stämma. Bortsett från att det här har ganska lite att göra med ”Den onda dockan” då.

Det här är en sådan där lagom mysryslig bok som även handlar om att växa upp, om vänskap och en massa annat. Som de allra bästa skräckböcker för barn gör. Lite matigare med mer text än de flesta böcker i den här genren men samtidigt kanske aningens lite barnsligare? Lagom för 11-åringen som verkligen gillar att läsa tänker jag.

Tre ungdomar, Zach, Poppy och Alice befinner sig på gränsen mellan barndom och ungdom. De leker fortfarande men mer i hemlighet nu. Zach vet inte riktigt vad han skulle säga om killarna i alget fick veta att han fortfarande hittar på historier och leker med dockor. Alice är på väg att bli en sådan där tjejig tjej som fnittrar och spanar på killar. Poppy, ja, Poppy är nog lite som hon alltid har varit. Ingen av dem vill dock släppa leken. Där de rollspelar med sina figurer och hittar på storslagna äventyr åt dem att uppleva.

Tills Zachs pappa en dag lägger sig i och leken för alltid får ett slut. Zach kan inte med att berätta för de andra vad pappan har gjort. Att han har slängt alla Zachs figurer i ett försök att få honom att ”växa upp” lite. Han säger bara att han inte vill leka mer, men går med på ett sista äventyr, den här gången på riktigt. Poppys mammas ovärderliga porslinsdocka visar sig nämligen innehålla riktiga människoben. I drömmen har flickan kommit till Poppy och förtvivlat bett henne och sedan beordrat henne att begrava hennes ben och ta reda på sanningen om vad som hände henne.  Om Poppy inte lyder lovar hon att hon ska hämnas gruvligt och ställa till det rejält för Poppy och hennes båda vänner.

Det blir ett spöklikt äventyr för de tre vännerna som dessutom lära känna varandra ännu bättre. För naturligtvis måste de återbörda flickans ben till sin grav. De hade nog aldrig kunnat ana precis hur läskig historia det låg bakom dockan dock och vad som verkligen hände flickan vars ben blev till porslin.


Den är svårbestämbar den här boken, för den är svårare än mycket av de spökhistorier som kidsen läser på mellanstadiet, men handlingen är enklare än det som de äldre läser. Förhoppningsvis kommer den att hitta sina läsare i 10-12-årsåldern ändå för det är den verkligen värd. Den är precis så där mysrysligt mysigt otäck som man själv ville att böcker skulle vara när man var i den åldern. Tror jag i alla fall. Var ju ett tag sedan. Jag gillar verkligen att Black har tagit en historia om att växa upp och gett den ett gothigt skräckfilter. Egentligen är det ju perfekt, för visst kan det vara rätt skrämmande att inse att man är påväg att lämna barndomen bakom sig?

Inga kommentarer: