måndag 22 juni 2015

Åh, ursula, det är kärlek vid första återfödelsen

Liv efter liv (inbunden)Liv efter liv av Kate Atkinson

Herrejösses. Det är några dagar sedan jag läste ut den här boken nu och jag är helt kär. Det får mig att tänka på Atkinsons debut ”I museets dolda vrår” som jag läste för 15-20 år sedan (eller när det nu var den kom) och sedan läste 2 gånger till när jag pluggade engelska. Det här är samma nivå och även om jag var lite mer påverkbar då och Ruby fortfarande bor hos mig på många sätt, så känner jag att Ursula kan komma att stanna ett tag i mitt hjärta också.

Även om det i ärlighetens namn finns några paradoxer eller motsägelser här i berättelsen trots allt. Är ju ofrånkomligt när det handlar om tid, tidsresor, reinkarnation osv.

Vintern 1910 föds en flicka någonstans i England. Navelsträngen har snurrat sig runt halsen på henne och hennes liv blir kort. Strax därefter föds hon igen och hennes liv börjar om. Den här gången räddas hon till livet. Och så forsätter det. Ursula råkar ut för den ena olyckan efter den andra och dör och kommer tillbaka till födsloögonblicket, vintern 1910. Varje gång lever hon lite längre och drabbas allt oftare av en känsla av Deja vú som gör att hon ibland fattar irrationella beslut men som vi som läsare förstår håller henne vid liv. Eller nåja, det är inte alltid hon lever längre och det är definitivt inte alltid hennes liv blir lyckligare. I ett liv gifter hos sig med en hustrumisshandlare, i ett annat flyttar hon tidigt till Tyskland och upplever kriget från andra sidan. Hon älskar, får barn och ändrar livet för flera av de runt omkring henne. Alltid lika ovetande om att det inte är första gången hon lever sitt liv. Vid ett par tillfället ställer hon dock den filosofiska och klassiska  frågan: om man kunde gå tillbaka och göra annorlunda? Vad hade man gjort då? Om man hade kunnat döda Hitler eller kidnappa honom som spädbarn, hade man gjort det då? De flesta svarar troligtvis med ett rungande ”självklart” men riktigt så enkelt är det ju inte. För om man idag t ex, dödade någon med ursäkten ”jag kände på mig att han skulle komma att bli terrorist och döda en massa människor när han växte upp” så skulle man ju förmodligen inte bara anses som spritt språngande galen, man skulle nog tvivla en del på sig själv också.

Nå, det är trots allt ändå frågan som Ursula ställer sig och svarar precis som alla andra med ett självklart ja. Men så kommer paradoxen här. Varje liv som Ursula lever, hur ser det ut efter att hon har dött? Lever alla runt henne vidare? De lever ju också om sina liv från Ursulas födsloögonblick. Så vad skulle poängen vara med att ägna hela sitt liv åt att försöka komma nära och döda en man som Hitler? Om Ursula dör i samma veva så börjar ju allt bara om igen? Vi får aldrig se hur världen skulle bli?


Och där i ligger berättelsens svårighet. Det blir en berättelse om Ursula, om hennes liv och val, inte så mycket om världen runt henne i slutändan trots allt ändå, mer än hur mycket en enda människa påverkar sin omgivning. Och det är absolut intressant nog. Jag kommer på mig själv med att verkligen hoppas att vissa karaktärer runt Ursula går anda öden till mötes i hennes nya liv. Man bryr sig om dem. Den stora behållningen är dock Ursula själv. Man tycker verkligen genuint om henne. Åh, vad jag avundas er som ännu inte har läst den här boken! Istället tror jag att jag ska se om jag inte har någon av Atkinsons gamla böcker liggande hemma för omläsning. 

1 kommentar:

Mrs E sa...

Jag har ännu inte läst något av henne men fick I museets dolda vrår i present i julas, kanske dags att läsa den?