måndag 11 maj 2015

Nu börjar det hända saker i Zombie-land

The Walking Dead volym 6. Totalt jävla mörkerWalking dead vol 6: Totalt jävla mörker av Robert Kirkman

Ja, det tog några album men nu börjar jag förstå vad det är en del föräldrar tycker är så… grafiskt… med de här seriealbumen. Och samtidigt är det detta album jag tycker är definitivt mest intressant hittills. Förmodligen pga hämnd-motivet i berättelsen. Ann Heberlein inleder med att skriva om just hämnd, hur 80% av alla kvinnor i Sverige och 90% av männen (om jag minns rätt) drömmer om att hämnas på ett ex, en otrevlig kollega eller någon annan som gjort en en oförrätt. Jag är inte ett dugg förvånad. Finns en anledning till att TV-serien ”Revenge” gick så bra och att Kill Bill-filmerna blev en sådan veritabel succé.

Och hämnden i det här albumet är inte att leka med. Michonne, som blev så grymt torterad, våldtagen och skändad i förra albumet tar en gruvlig och mycket utstuderad hämnd som jag har full förståelse för om man reagerar på som förälder. Och ändå, det fina i just den här berättelsen är att man får se vad hämnden gör med henne. Hon är fortfarande skadad av sina upplevelser, hon mår om möjligt nästan ännu värre efter att ha utsatt Guvernören för värre tortyr än hon själv fick uppleva. Och ändå, jag tar illa vid mig av att se hur hon lemlästar sin plågoande, men kanske mest för att man inser hur hårt hon tagit sin egen tortyr. Vilka spår det lämnat i henne. Och någonstans, inne i mig, jublar ett litet hämndmonster också ändå trots det grova våldet. Det bubblar lite lyckligt i bröstet och det är första gången de här albumen skapat så mycket reaktion i mig.

Men det är inte det ända som händer för det är en ganska packad historia vi serveras den här gången. Bitarna har lyckats ta sig in i fängelset och intrigerna om vem man vågar lita på blir också högst påtagliga.


Jag gillar det. Jag börjar faktiskt komma in i den här berättelsen nu och tycka att karaktärerna är intressanta och det är sannerligen inte någon enkel berättelse om onda och goda. Det är Flugornas Herre drivet till sin spets. Men som sagt, det börjar också bli allt blodigare, även bildmässigt. Jag har hört att det är först i album 8 som det blir riktigt otäckt, så jag undrar lite vad som väntar när det här var rätt grafiskt det också. Jag vill dock läsa vidare direkt. Och så har jag egentligen inte känt innan. Jag vill veta hur det går för Michonne, hon är den enda karaktär jag egentligen bryr mig om. Ja, förutom att man aldrig hoppas att barnen ska råka illa ut förstås. 

Vill man läsa det här albumet så såg jag härom dagen att alla lösnummer fram till och med detta album (nummer 1-34) finns digitalt hos Readly. Eller så kan man ju låna på bibblan, som jag, eller köpa som de är.

Inga kommentarer: