måndag 25 maj 2015

Marina Bellezza av Silvia Avallone

Herrejösses, man blir verkligen medtagen av att följa med i svängarna i Andreas och Marinas trasiga och eldiga av- och på-förhållande. De älskar varandra trots att de är så totalt olika att de inte kan stå ut med varandra och ändå så finns där så mycket likheter, så mycket gemensamt. De är egentligen ganska förförliga båda två, produkter av det Italien de växer upp i. Berlusconis Italien i ekonomisk kris.

Marina BellezzaMarina är 22 med drömmar om att bli rik, ta sig till berömmelse. Sjunga i TV och bli en Diva i samma klass som Lady Gaga och Britney. Eller ja. Lika berömt i alla fall, för diva, det är hon redan. Hon styr och ställer med alla runt om kring som om hon ägde hela världen, men innerst inne så är hon osäker och rädd och törstar efter sin pappas uppmärksamhet med en desperation hos någon som tror att livet hänger på en skör tråd. Och det gör det kanske. Efter hand som handlingen förskrider så får man allt större förståelse för Marina som fått klara sig själv och ta hand om sin familj, eller framför allt sin alkoholiserade mamma, sedan barnsben. Som fått växa upp och ta ansvar i unga år och inse att hon står ensam i världen utan skyddsnät. Med Marinas historia i bagaget så är det lätt att få sympatier för henne. Speciellt i de scener då hon skyndar till sin pappa, kanske mitt i natten, i hopp om att han ska säga att hon är speciell. Att hon är värd hans kärlek. Att han ska stanna hos henne och komma och titta när hon sjunger. Men Marinas pappa kommer aldrig och tittar när hon sjunger och man förstår också att någonting hände när marina var tonåring. Något som inte går att vända tillbaka ifrån.
Andrea har däremot växt upp i en familj med pengar. Som son till borgmästaren har han egentligen aldrig saknat något, utom just kärlek, precis som Marina. Andrea föddes på sin storebrors födelsedag och har levt i hans skugga i hela sitt liv. Aldrig har han varit lika bra, aldrig har han fått känna att han har varit viktigast. Eller ens särskilt viktig alls faktiskt. Andrea har alltid varit den misslyckade sonen, skamfläcken på den i övrigt perfekta familjefasaden. Att det blev så var kanske lika mycket för att det förväntades av honom, men också för att Andreas val aldrig har passat in i borgmästarfamiljen. Nu är Andrea vuxen och vill bara be sin far om en enda tjänst. Att få den fallfärdiga och isolerade gård som de aldrig haft användning för. Farfars gård. Mjölkbonden.

Marina längtar efter pengar och glamour och erkännande. Andrea efter att få komma bort, sköta sig själv. Båda försöker överleva i ett land i kris men på helt olika villkor. Marina är 6 år yngre än Andrea men de har växt upp tillsammans, i husen mittemot varandra, och det har alltid varit dem. Ända sedan Marina blev tonåring. Av en slump stöter de på varandra igen efter flera år isär och vad det är som en naturkraft sliter dem samman.

Och vi lär känna deras historia och följer dem under ett par månader då de båda försöker hitta sin väg i livet. Det är en knölig väg med fler misstag än man kan räkna till, men vem vet vad som är rätt och fel och man kan inte leva på kärlek. Det är otroligt slitsamt att läsa om de är båda ungdomarna och människorna runt omkring som tvingats hantera att hela landet nu är i kris.

Allra värst tycker dock jag naturligtvis att två scener är. Hela det inledande kapitlet då Andrea och hans vänner kör på en hjort som sedan kämpar för sitt liv i timme efter timme hela natten, allt medan de ömsom sparkar på den och skriker att den ska dö, ömsom sitter stilla hos den och väntar på att lidandet ska ta slut. Det senare är det endast Andrea som gör och här finner man också en föraning i det liv han kommer att välja. Och hjorten symboliserar så himla mycket i berättelsen. Det är Marina som kämpar trots hugg och slag, det är Italien som verkar på väg att ge upp, det är deras förhållande som lider och gör ont.

Den andra scenen vill jag varna alla djurvänner för. Ca 170 sidor in i romanen får storebror Ermanno en hundvalp. Så fort hundvalpen dyker upp, bläddra till nästa kapitel. Det räcker att man vet att det inte går bra. ´nugh said.


Det är en våldsam och skakig och helt underbar berättelse om Italien idag och jag är åter igen imponerad av hur Avallone lyckas förmedla den där hopplösa och desperata känslan som även fanns i Stål. 

2 kommentarer:

Ylva sa...

Jag blev besviken på Stål eftersom jag hade för höga förväntningar och tyckte så illa om huvudpersonerna. Denna är jag nyfiken på eftersom Andrea jobbar på bibliotek, men särskilt sympatiska verkar ju inte människorna i denna bok heller vara. Jag måste inte läsa bara om trevliga människor, men jag vill ändå kunna känna något för dem.

Bokomaten sa...

Alltså, Andrea jobbar visserligen på Bibliotek men avskyr det och längtar intensivt efter något annat. Och nej, de är inte jättesympatiska någon av dem. Faktiskt, men efter ett tag förstår man varför de är som de är. produkter av sin omvärld som kanske inte skapar de bästa av människor direkt.