måndag 4 maj 2015

Kvinnan på övervåningen av Claire Messud

Front CoverFör ett tag sedan fyllde jag Lucy Jordan. Ja, lika gammal som kvinnan i Marianne Faithfuls berömda sång. Det är en låt jag har lyssnat på om och om igen så många gånger under mitt liv att det kändes smått overkligt att plötsligt uppnå samma ålder som Lucy. Hemmafrun, fast i ett liv hon inte önskade eller hoppades för sig själv. Vart tog de vägen? Alla år? Vad blev det av henne, hon som hade så många drömmar. Ungefär så tänker också Messuds huvudkaraktär i Kvinnan på övervåningen. Nora. Hon är 37 år, närmar sig 40. Arbetar som grundskolelärare på en liten skola i Cambridge, Massachusetts. Hon drömde om att bli konstnär, men undervisar nu istället och hälsar regelbundet på sin gamla pappa som nu är ensam sedan Noras mamma gick bort. Jag är helt säker på att Messud valde namnet Nora med flit. Ett namn så hårt associerat med Ibsens ”Ett dockhem” om en kvinna i en situation ganska lik Lucy Jordans. Nora är dock ogift och barnlös. Hon är en där duktiga flickan, som inte är så mycket flicka längre, som bor en trappa upp. Sköter sitt arbete, är omtyckt och inte sticker ut.
Kvinnan på övervåningen

Nora tänker nog inte så mycket på att det inte riktigt blev som hon tänkt. Ångrar hon att hon inte satsade på konsten? Kanske. Men hon reflekterar nog inte så mycket över det, tills hon en dag får en ny elev i klassen. Reza Shahid. En liten pojke med de känsligaste ögon och hela han glöder. Nora drabbas av akuta moderskänslor och de blir inte dämpade av att hon sedan träffar Rezas mamma, Sirena. Sirena och hennes man Skandar tar fullkomligt över Noras liv. Sirena är konstnär och Skandar akademiker som sysslar med etik och moralfrågor. Nora hyr en studio tillsammans med Sirena och börjar återigen ägna sig åt sin konst, men blir också lika mycket involverad i Sirenas verk. Tillsammans syr, bygger och spånar de fram Sirenas nya installation som ska grunda sig i Alice underlandet. De bygger en egen värld, så väl i konstverket som tillsammans. Nora går så upp i sin nya ”familj” att hon börjar tänka på den som sin riktiga. Också arbetet blir sekundärt.

Och jag går handlöst upp i Noras liv med Sirena och Skandar och Reza. Hennes sorger blir mina, hennes ångest blir min. Jag kan inte värja mig. Kanske för att jag känner mig så träffad av att befinna mig precis just där själv. Inte direkt i hennes sits, men i samma ålder och allt blir så otroligt påtagligt. Visst har jag okså reflekterat över mitt liv nu, om än inte med samma drastiska konsekvenser. Jag skakas in i mitt innersta av hennes drömmar och hur sårbar hon är. Hur hon hänger upp sitt liv på drömmen om en andra chans, om att bli den hon en gång längtade efter att bli eller i alla fall få en del av stjärnglansen från några som gått en annan väg än hon. Ändå inser hon att även familjen har sina problem. De har sina förluster och tragedier och sår som inte läker de också, men i Noras ögon gör det dem bara ännu vackrare. Hon ger ibland intryck av att parasitera på deras liv, men efter hand inser man också att det kanske inte är hon som är parasiten. Den som suger ut skaparkraft och energi.


Detta går så rätt in i mig att jag får hjärtklappning. Och att Noras förnedring också blir en början till något eget för henne. Ett liv fullt av styrka som bara är precis hennes. Inte något lånat. Hon fattar nog inte själv hur galet stark hon verkar och ger sken av att vara. Samtidigt som jag skäms å hennes vägar så blir jag också imponerad av att hon fixar mer än hon tror. 

1 kommentar:

Jenny B sa...

Den här boken är så bra och viktig! Det är skönt att se det här dilemmat beskrivet så intelligent: att känna att man åldras, har missat vissa saker, ser dem så nära men ändå utom räckhåll. Den rev djupt i mig när jag läste den. Claire Messud skriver så väl!