tisdag 5 maj 2015

Främlingar på tåg

Kvinnan på tågetKvinnan på tåget av Paula Hawkins

Ja, årets mest hajpade deckare är alltså här. Den har jämförts med Gone Girl eftersom även detta faller i genren ”domestic noir” och jodå, den håller måttet. Jag skulle nog inte själv likna den vid Gone girl, men visst finns här vissa likheter. Kanske framförallt att det är en väldigt tät historia med få personer inblandade. Den är i det närmaste att likna vid ett kammarspel, ett triangeldrama, fast med något fler personer iblandade förstås.

Precis som i Gone girl blir jag dock förvånad över att så många människor världen över enats kring att den är så otroligt oförutsägbar och att de blivit chockade av upplösningen. Jag menar, när en deckare innehåller endast ett fåtal personer så finns det också bara ett fåtal sätt på vilket den kan hänga ihop. Ett fåtal misstänka. Nej, jag räknade inte ut direkt vem ”den skyldige” var, men det fanns ju där rätt tidigt som ett alternativ.

Men det gör ingenting. För det är så rackarns spännande ändå. Man känner så svårt för stackars, misslyckade Rachel som kämpar för att få tillbaka sina minnen trots förnedringen i att veta att allt är hennes eget fel. Att hon inte är mer än en spillra av sig själv med ständiga minneslucker pga alkoholen. Hon är fullt medveten om att hon är grav alkoholist, men vad hjälper det. Beroende är hon ju lika fullt. Sämsta möjliga vittne. Hon kan inte ens själv lita på sina flashbacks. Blandar hon ihop händelser? Har hennes hjärna hittat på och förvrängt? Vad stämmer egentligen? Och hon vill så förtvivlat gärna ha en uppgift, något som gör hennes liv meningsfullt igen, så hon gräver ner sig i Megans försvinnande och blir inblandad i utredningen så till den milda grad att hon går från att vara vittne till att nästan vara misstänkt.

Trots att hon förlorat jobbet så tar hon tåget varje morgon och varje eftermiddag, månad efter månad. Hon tänker att det är för att upprätthålla fasaden för sin rumskompis, men det är säkert lika mycket för egen del. Dels gillar hon tågen, men också för att behålla en sista fast punkt att hänga upp sitt liv på. Varje morgon tittar hon ut genom fönstret och ser samma par i ett av grannhusen till där hon tidigare bodde. Hon drömmer ihop en tillvaro åt dem. För polisen låter det vanvettigt, jag tycker bara att det låter fantasifullt och helt normalt. Ett spirande författarämne. Tyvärr inträffar ju katastrofen och kvinnan i paret försvinner och blir efterlyst. Rachel ser sin chans att göra något meningsfullt. Hon vill berätta vad hon sett, vad hon tror sig veta. Hjälpa till. Hon slutar till och med dricka tillfälligt, men polisen tar henne bara för ett uppmärksamhetstörstande fyllo. Och hon inser ju också att det delvis är det hon är.

Det är ett spännande drag ändå, att låta någon gräva i sig själv och leta ledtrådar som är kopplade till henne eget liv. Att dessutom lägga skammen och ångesten på det hela genom att låta Rachel vara alkoholist istället för någon som bara fått minnesförlust i säg en olycka, ja, det ger en bittrare och mångt mycket intressantare dimension. För det är verkligen inte så enkelt som att Rachel bara vill veta sanningen. Hon är tvungen att förnedra sig själv rätt ordentligt och visa upp sin egen smutsiga byk, allt för att nå sitt mål.

Det ÄR ordentligt spännande, mycket för att karaktärerna är intressanta. Dessutom råkar jag tycka att tåg är en löjligt litterär miljö som fler borde plocka upp. Jag älskar det. Folk som inte känner varandra, som packas samman i ett gemensamt utrymme, alla på väg någonstans mot olika mål. Det finns så många möjligheter.


På det hela taget rekommenderar jag verkligen ”Kvinnan på tåget” som jag nog måste hålla med om är en av de mest spännande deckarna jag läst i år i alla fall, men kanske tycker jag nog ändå att hajpen är något överdriven. Tycker dock bättre om den än Gone girl. Faktiskt. 

3 kommentarer:

Monika sa...

Jag läste den också precis nu och kan inte heller riktigt förstå hajpen. Eller det att den är oförutsägbar. Jag undrar lite vem de som tyckte så misstänkte. Det fanns ju inte så många att misstänka och jag tyckte nog att det var ganska självklart. Men bra var den :)

Bokomaten sa...

Ja, men precis så! Jag tyckte den vad dödligt spännande men kanske inte så galet oförutsägbar och innovativ som många påstår. Men det är inte alltid det som gör en bok å andra sidan, anser ju jag.=)

Lena sa...

Har hört så många positiva ord om denna bok så jag har blivit nyfiken på att läsa den.