onsdag 27 maj 2015

Den vita staden av Karolina Ramqvist

Den vita stadenJag har otroligt svårt för att kategorisera den här boken, hela berättelsen igenom egentligen. Vad är det jag läser? Är det en roman om en fattig och utsatt kvinna. Har hennes man lämnat henne? Är det en deckare? Thriller? Kärleksroman? Thelma & Louise?

Till en början lär vi känna eller får åter träffa Karin från Ramqvists roman ”Flickvännen”. Hon är ensam i det stora hus som John har köpt åt henne. Eller ensam, deras gemensamma barn Dream, inte ens året, bor också med henne. Kroppen värker och har fortfarande inte läkt ordentligt. Brösten spänner och gör ont av amningen. Sedan John försvunnit har Karin inte något sätt att försörja sig på. Hon säljer av sin garderob och betalar pizzabudet med sex. Fast hon nog ser det lika mycket som ett sätt att får lite samliv. Först förstår man inte om Karin är fattig, välbärgad eller kanske är hon fattig ändå? Kronofogden hälsar på, men hon bor i ett gigantiskt hus och har flera Chanel-väskor. Hur illa ställt är det?

Karin väntar och väntar. Någon gång kommer någon av Johns vänner att komma och rädda henne. Snart kommer hon få ta del av kakan. De är ju en familj. De tar hand om varandra. Vad den vänskapen är värd får man dock snart veta då Karin går rätt in i lejonkulan och ber att få lite av alla pengar hon tror finns. Hon lämnar Dream hos en väninna med drogproblem och kontrasterna med den finlunch hon sedan äter med Johns advokat är enorma.

Efter ett tag lyser dock desperationen igenom. I samma takt som Karin förstår läsaren att det inte finns någon kaka. Det kommer inte komma någon räddande ängel och läa alla problem som även de blir allt tydligare. Det är narkotikabrott och tvättade pengar. Det är utmätning och en mamma som varken har hem till sitt barn eller pengar till mat men märkeskläder och designerväskor. Det är kontraster hela vägen.

Och självklart är det Dream som är den som bryter igenom hela boken och klamrar sig fast vid hjärtat på en. Drömmen om det perfekta livet, det lilla utsatta barnet som inte har bett att födas in i en kriminell familj och som bara ber om mjölk och mammas närhet. Gud, vad hjärtat fryser till is varje gång hon nämns. Man sitter hela tiden och oroar sig och tänker att nu. Det är nu det händer. Nu hon trillar i golvet. Nu hon kommer i vägen. Det gör den här romanen nästan lite grand till en skräckhistoria. Och det är tur att hon finns där för man kommer aldrig in på djupet på någon karaktär. Hon är verkligen den enda man bryr sig om. Utan henne skulle det här inte vara mycket till roman, men som det nu är så fylls den av känslor och onda aningar som går in under skinnet på en.


I slutändan fortfarande en roman som är otroligt svår att kategorisera, men det är kanske heller inte nödvändigt? Det går snabbt att läsa och några dagar senare har den inte lämnat några djupare spår i mig, men det är en tydlig känsla av panik och skräck som kommer fram när jag ändå tänker på den och slutet är fantastiskt.  

Inga kommentarer: