tisdag 12 maj 2015

Beckomberga, Ode till min familj av Sara Stridsberg

Beckomberga : ode till min familjBeckomberga, Ode till min familj av Sara Stridsberg

Jag kan inte hjälpa det, jag tänker på Janet Frame. Ni vet, Nya Zeeländskan som satt på mentalsjukhus i många år och skrev om sina upplevelser och sedan blev en prisat internationellt erkänd författare? ”En ängel vid mitt bord”?

Och nej, det är inte bara att handlingen till störta delen är förlagd till ett mentalsjukhus utan också det bräckliga språket.

Jag är fullständigt övertygad om att om det är någon författare i Sverige idag som kan komma ifråga för Nobelpriset i framtiden så är det Stridsberg. Inte i år, inte om fem år, men kanske om 25 år.  Hon är fortfarande ung, bara 43 år, men hennes språk är fulländat.

Jag sugs in i berättelsen trots att den är så fragmentarisk. Det är klipp, ögonblicksbilder och så mycket man inte får läsa däremellan. Så mycket som inte skrivs ut. Bokens huvudperson, den unga kvinnan som är så färgad av sin uppväxt med en alkoholiserad pappa på mentalsjukhus och en mamma som ständigt är på väg bort. Jimmy Darling, pappan, har egentligen aldrig älskat någon, det förstår hon, men hon spenderar all sin lediga tid på sjukhuset tillsammans med pappan och de andra patienterna ändå. Ledig förresten, ja, hon skolkar ibland flera veckor i sträck för att vara hos pappan också. Vad som är verkligt blandas med pappans berättelser, barnets minnesbilder och fantasier och vad hon hört läkare och sin mamma säga.

Då och då får vi läsa om Beckombergas sista patient, Olof, som sitter i samtal med sin läkare strx innan han ska skrivas ut. Beckomberga lade trots allt ner på 90-talet, när mentalsjukhus blivit omoderna och kostsamma institutioner. Vi möter också Sabina, Paul, läkaren Edward m fl, allas historier och fantasier fogas samman till en berättelse om sjukhuset. För det känns som att det här är lika mycket historien om just sjukhuset i stig, som titeln antyder, lika mycket som de patienter som någon gång vistades där. Det känns så otroligt främmande idag med den här typen av institutioner, samtidigt som det var en självklar verklighet när jag växte upp. Det var något som fanns. Ett alternativ för trasiga själar. Ett sätt att isolera det avvikande från övriga samhället, men också vårda och ta hand om de som behövde hjälp. Så väldigt klivet. Syftet bakom och genomförandet har naturligtvis all betydelse när det gäller sådana här institutioner.

De mentalsjukhus manstäter på i Frames berättelser liknar mer en otäck version av Gökboet än någon form av vård för att bli bättre. Mer förvaring än behandling. Här får man ta väldigt lite del av hur patienterna faktiskt har det på sjukhuset för jag har svårt att se att någon läkare skulle tagit med sig sina ”favoritpatienter” hem över helgen, festat och eventuellt låtit kvinnorna dessutom sälja sina kroppar. Nej, det köper jag faktiskt inte.


Men man bjuds in i galenskapen och kommer väldigt nära det där sköra inne människorna. Det är kallt, isolerat och känns ända in under huden, faktiskt. Att Stridsberg lyckas förmedla sådan sympati genom att bara presentera små, små fragment, det är märkligt och väldigt spännande. Jag blir faktiskt sugen på att läsa om Drömfakulteten som jag hetsläste för flera år sedan och inte minns mycket av längre. 

Beckomberga har precis släppts i pocket så släng en kik i närmsta bokhandel!

2 kommentarer:

Jenny B sa...

Tack för din fina och omsorgsfulla recension! Det var bra att få veta mer om handlingen och stämningen i boken. De recensioner som skrevs när den kom ut berättade inte tillräckligt för att göra mig intresserad, fastän jag också minns att jag tyckte om Drömfakulteten. Nu känns det som att Beckomberga är värd att läsa.

Bokomaten sa...

tack, gulliga du! Jag tyckte mycket om den här men känner att jag skrev ner ett inlägg lite hastigt efteråt. hade varit intressant att läsa en mer djup analys av fantasierna kontra minnesbilderna i den här texten.