onsdag 29 april 2015

Hägring 38 av Kjell Westö

Hägring 38 (Pocket)Jösses, ja, jag tyckte så otroligt mycket om ”Där vi en gång gått” av Kjell Westö som jag läste för några veckor sedan. Det var ju den bok man skulle läsa innan Helsingforsresan med Breakfast Bookclub. Nu blev det inte Helsingfors för mig, tack och lov eftersom jag dessutom blev magsjuk den helgen, men boken läste jag i alla fall och älskade. Otroligt mycket. Fullt så mycket tyckte jag nog inte om den här, men det är inte tu tal om att det är en bok som väl förtjänar Nordiska rådets litteraturpris. Det är svårt att värja sig mot Milja/Matilda och den gamle juristen Claes Thune. Finska inbördeskriget är också en del av vår historia som jag kan väldigt lite om. Boken utspelar sig under 1938 men minnena från kriget finns där. Vreden och känslorna kring Hitlers framfart blandas med uppdämda känslor kring det som skett och ännu inte bearbetats. Det är klart att det är svårt att stryka ett streck över tortyr och omänsklig grymhet bara för att ett krig är över. Att man sedan ska leva i fred tillsammans med människor som nyss var ens bittra fiender säger ju sig själv att det kommer att få konsekvenser.

Fru Wiik, Matilda, Milja-flickan. Hon har återuppfunnit sig själv flera gånger. Hennes familj dog under kriget och själv utsattes hon för svåra och traumatiska upplevelser. Nu arbetar hon som sekreterare och kontorist hos advokat Thune, en man som blivit lite bekväm i arbetet men med starka åsikter om nazismen. En dag möter Fru Wiik någon från sitt förflutna och alla minnen rullar tillbaka. Man förstår att hon lurar på en plan, men vem det är som dykt upp där på kontoret förstår man inte förrän först mot slutet. Inte heller vad det är hon planerat för hämnd.

Parallellt med Fru Wiik får vi då också även följa advokat Thune, snart frånskild och med ekonomiska problem i firman. Livet går ok, men inte så bra som det skulle kunna göra. Han har blivit bekväm, men har heller inget speciellt som engagerar honom. Annat än att hans fru, Gabi, lämnat honom för hans allra bästa vän. Tankarna går ideligen till Gabi i alla situationer, men också till vännerna i Onsdagsklubben. En informell diskussionsklubb som träffas då och då, dricker rejält och diskuterar politik.


Det är egentligen konstigt att det här engagerar så otroligt som det gör. Två till synes rätt alldagliga människor som man bara inte kan sluta läsa om. Jag kommer på mig själv med att längta tillbaka till boken för att få veta hur de har det, de där två. Det är något så ovanligt som en litterär bladvändare. Slutet är dessutom lika oväntat som självklart. Jag är inte lika förälskad som i ”Där vi en gång gått”, men klart golvad av hur bra det här är ändå.

Inga kommentarer: