tisdag 7 april 2015

Det som göms i sand kommer fram ibland

Badhytten
Badhytten av Christina Olséni och Micke Hansen

Historiska media och Christina Olséni och Micke Hansen har släppt något så ovanligt som en humordeckare eller Krimkom som de kallar det. Det är en genre jag i alla fall sällan läser. Redan efter några sidor kommer jag dock snabbt att tänka på Caroline Grahamns serie om Midsomer som ju blivit omåttligt populära som TV-serie. Jag tycker nog faktiskt kanske att detta är lite roligare dock. Jag hade svårt för den enda bok av Graham som jag har läst, fast serien ser jag ju naturligtvis. Den var mer burlesk fars även om detta absolut kvalar in i det facket också.

Om jag ska vara helt ärlig har jag lite svårt även för denna roman till en början. Det blir för mycket slapstick, lite för mycket.. lustspel. Snart sitter jag dock där och berättar scener för maken och skrattar åt fånigheterna. Jag måste erkänna att jag faktiskt gillar det, även om jag verkligen inte är den som normalt läser humor. Jag har t ex aldrig lockats av ”En man som heter Ove” som så många älskar.

Det bästa med att kombinera humor med deckare är att det hela tiden blir ett mörkt skimmer över skratten och det gillar jag. Det blir lite svart humor av det. Man sätter i halsen ibland över hur förfärligt korkade pensionärerna är som boken handlar om, och man riktigt känner ångesten hos den stackars åklagaren som försöker skydda dem.

Det hela börjar alltså med att fyra pensionärer är ute på golfbanan i Ljunghusen och tjuvspelar innan klubben öppnar. När några slår i bunkern går de dit för att plocka sina bollar och hittar då även klubbens ordförande död. Naturligtvis drar de slutsatsen att de haft ihjäl honom med en golfboll men lika naturligt förstår ju vi som läsare att så inte är fallet. Och sedan fortsätter de. Pensionärerna klantar till det för sig ännu mer genom sin totala ignorans för hur samhället fungerar. Och den enes brorson, åklagaren Fredrik som sätts att utreda fallet tillsammans med två poliser i Skanör, han svettas till bristningsgränsen emellanåt för att hålla huvudet över ytan. Och jag erkänner, det blir kul. Speciellt som jag känner väl till miljöerna.

Eftersom det är för kommunen offentliga personer som dras in i faller så måste Olséni/Hansen dock ha funderat hur de skulle göra med verklighetsförankringen. Vellinge kommuns borgmästare har t ex en framträdande roll men är en helt annan person i boken än i verkligheten. Oavsett när det är tänkt att den ska utspela sig. Jag tror heller inte att det är någon nyckelroman fast rätt många personer i boken framställs ganska otrevligt. Det ska helt säkert inte föreställa verklighetens motsvarigheter. Det är dock svårt det där, hur mycket man ska ta från verklighetens och inte. Inga personer i boken finns i verklighetens, mig veterligen. Jag hoppas också att det finns fler än två poliser anställda i Vellinge kommun.

Sedan var det det är med Krimkom då. Jag brukar ju som sagt inte läsa humor men sedan slog det mig att en gammal bokomaten-favorit, Craig Rice, ju faktiskt faller in i den här kategorin. Hon tog noir-deckaren och satte skruv på den så som många Hollywoodfilmer också gjorde på 40-talet. Screwball-komedi i bokform helt enkelt. Så så särdeles nytt är det väl inte direkt, men det behöver det ju inte vara. Litterärt är det en bagatell som jag inte kommer att ha kvar i huvudet särskilt länge men som underhållning fungerar det utmärkt. En typisk hängmatte-deckare och den kommer säker sälja bra lagom till sommaren tänker jag. Dessutom kan jag tänka att alla semesterfirare som spenderar sommarveckorna i Falsterbo kommer att shoppa på sig den här och läsa med stort nöje.

Inga kommentarer: