måndag 30 mars 2015

När staden är en lika viktig karaktär som någon i persongalleriet

Där vi en gång gått av Kjell Westö

Bokbloggarmaffian drar till Helsingfors i April och jag är fortfarande aningens osäker på om jag kommer att få ihop att gå upp snortidigt och få till flygen men läsa kan man ju göra ändå tänkte jag. Eftersom det är Breakfast Book Club som anordnar så ska det naturligtvis bokcirklas också och jag kan ju absolut inte komma på en bättre bok att välja när det handlar om Helsingfors än just denna. Boken som till och med själv påstår sig handla om den finska huvudstaden och dess framväxt. Och vilken bok. Jag fattar att Westö fick Nordiska rådets litteraturpris 2014, även om det var för ”Hägring 38”.

Under ett tiotal år, från före första världskrigets början, genom finska inbördeskriget till 2:a världskriget så får vi följa ett antal personer, framförallt över- och medelklass men även personer i de mer utsatta undre klasserna. Det är stora skillnader materiellt och naturligtvis även politiskt. Det är en turbulent tid som gör mördare och våldsmän av vanliga medborgare och kastar omkull alla normer flera gånger om. De röda gör uppror och skjuter och förföljer borgarklassen, som sedan går till motattack och hämnas sina döda genom att slakta stora delar av Finlands befolkning. Det är våldsamt, fruktansvärt och otäck och ärligt talat så har jag lite svårt för just krigsåren när jag läser den här boken. Jag har lättare för att relatera till personerna när de lider av andra problem. Hjärtesorg, dålig självbild, längtan efter något annat.  Vi lär känna Eccu, som slutligen hoppar av sina studier till ingenjör och satsar på en karriär som fotograf. Det går bra för honom, men han slåss ständigt med sina hjärnspöken och han får allt svårare att leva. Han lider av minnen från kriget, av ekonomiska bekymmer och en självbild som är svår att vända. Vi träffar den fria Lucie, storasyster till Cedi som är så mörkblå att Jimmy Åkesson hade varit stolt. Lucie är en fritänkande själv som gärna roar sig och älskar livet och konsten. Och har det så pass gott ställt att hon kan göra som hon vill. Hon är lillasyster till Siggan, den disciplinerade tennisspelaren som går bort alltför ung, som så många andra. De som inte strök med i svält eller krig drabbades av sjukdomar och flera är de karaktärer som försvinner längs med historiens gång.

Det är makalöst väl berättat och trots att boken sträcker sig över ca 30 år och handlar om flera generationer människor så blir det aldrig rörigt. Vissa bryr man sig mer om än andra och vissa öden berör en lite extra. Den åldrade Ivar t ex, som aldrig gör en fluga förnär men som är tydlig med att hans hjärta sitter till vänster och får utstå en hel del. Och som genom alla år fortsätter vara förälskad i skådespelerskan Henriette som efter ett tag får se sig utbytt mot yngre förmågor på scenen och som faller lågt för att klara sig genom vardagen.


Det är en fantastisk historia som jag ser även ska ha blivit film, tyvärr med inte alltför gott betyg på imdb i alla fall. Å andra sidan har jag svårt att se hur man skulle kunna få med allt från den här boken i en enda liten film, även om berättartekniken passar bildmediet väl. Får se om jag hittar den någonstans och kan kika på den också, men annars tänker jag i alla fall definitivt leta reda på fler böcker av Westö. 

Inga kommentarer: