torsdag 19 mars 2015

J K Rowlings nya deckare oväntat makaber

Silkesmasken av Robert Galbraith

Ja, det rådde ju en del delade meningar om Galbraiths förra bok om privatdeckaren Cormoran Strike och hans assistent Robin. En del var inte alls imponerade men jag slukade den med hull och hår. Jag gillade huvudkaraktärerna, jag gillade intrigen och miljöerna och att det var så mycket mer ”kött” på berättelsen än enbart en deckarhistoria. Dessutom var den ett klart brott mot de thrillers som jag tyckt att man sett mycket på sistone. Inget ont om Gone Girl, men det är ju en klart mycket rakare historia än Galbraiths spretiga väv av karaktärer och gillar det. Galbraith (ok, vi säger det, JK Rowling) blandar högt med lågt, kändisskap med fattigdom och skriver om alla möjliga typer av människor. Hon riktar isande kritik mot media ibland, samtidigt om Strike inte är sen att utnyttja möjligheterna emellanåt också. Helst inte för egen del dock.

I Silkesmasken fortsätter Galbraith odla sina karaktärer. Robin är förlovad men har problem med Matthew som inte gillar hennes jobb. Cormorans ex som slängde sig i armarna på sin barndomskärlek direkt efter deras uppbrott, ja, även hon ska gifta sig. Fort som attan verkar det ha gått men Strike hyser sina misstankar. Affärerna går dock bättre sedan deckarbyrån fick rejält med uppmärksamhet kring fallet Lula Landry, fotomodellen som INTE tog livet av sig utan blev mördad i förra boken.
Nu trillar de in i ett nytt omöjligt fall som till en börjar verkar vara ren rutin. Leta reda på en förrymd make som hållit sig hemifrån lite väl länge för fruns smak. Författaren Owen Quine brukar ofta försvinna några dagar för att skriva eller besöka sin älskarinna, men nu vill frun ha hem honom då kökskassan börjar ta slut och jobbet med deras utvecklingsstörda dotter börjar bli för ansträngande att hantera ensam. Tyvärr leder spåren Cormoran till intriger på förlaget och i Quines privatliv som gör hans försvinnande till allt annat än enkelt. Hans senaste bok ska inte bara vara en nyckelroman utan även en grotesk skräckhistoria med honom själv i huvudrollen som hjälten som möter det ena monstret efter det anda, alla med tydliga likeheter med verkliga personer. Det verkar som att någon av karaktärerna i boken kan ha blivit så förargad att de gjort sig av med Quine för att stoppa utgivningen, men vem som är vem, motiv och alibin flyter ihop och gör historien än mer komplicerad.

Jag måste säga att jag är imponerad av Galbraiths/Rowlings hjärna men också lite skrämd. För det tar kanske en tredjedel av boken innan man snubblar över det här fullkomliga frosseriet i äckligheter som förekommer i Quines bok och i verkligheten. Jag har inte läst så här mycket skräckfylld splatter på flera år. Quines bok, Bombyx Mori, verkar så sannerligen inte ha varit något litterärt mästerverk, men ”Silkesmasken” tycker jag däremot väldigt mycket om. Det är spännande som bara den och jag fortsätter tycka om blandningen av karaktärer, miljöer och intriger. Det enda är väl att jag gärna hade sett lite mer av Robin i den här boken. Jag känner mer av en distans till henne här än i förra boken då hon väl presenterades mer eftersom det var första boken.


Hur som helst tycker jag att Rowling har hittat en genre som passar henne utmärkt. Även när det gäller deckare finns det ju en dramaturgisk mall, lite grand, något att hänga upp sin historia på, vilket verkar fungera utmärkt för henne. Jag hoppas att hon fortsätter på Galbraith-spåret, om hon inte bestämmer sig för att jobba vidare på Potter/Hogwarts på något mer sätt än Newt Scamander-filmerna naturligtvis.

2 kommentarer:

Lena sa...

Har tänkt läsa hennes första bok under denna pseudonym. Skall bli intressant.

Bokomaten sa...

Ja, det rådde ju lite delade meningar om Gökens rop, men jag gillade den som sagt.