måndag 2 februari 2015

Som om jag vore fantastisk av Sofia Nordin

Som om jag vore fantastiskJa, detta är då tredje fristående delen i Nordins dystopiska SERIE. Det är alltså inte en trilogi som i princip alla andra dystopier. Befriande och lite förvånande ändå. Kan ju ha att göra med att de dels inte är så vansinnigt tjocka men också att hon valt att skriva historien utifrån en ny person varje gång. Här får vi följa Ella som varit med sedan bok ett men som nu valt att lämna gården tillsammans Nora. Det visar sig vara fler som överlevt den mystiska febern och de börjar också fundera mer kring vad det var som hände egentligen. Vanligtvis brukar en smitta sprida sig gradvis. En blir smittad, insjuknar, smittar andra, som insjuknar osv. Här blev alla sjuka samtidigt och i princip hela landet dog på tre dagar. Några svar kommer de dock inte fram till.

Däremot så träffar de på andra ungdomar på sin väg till Umeå. Via radion har de hört att det ska finnas överlevande där och Ella drömmer om att fira sin 14-årsdag med en massa nya kompisar. Riktigt så blir det inte. Alla är inte vänligt sinnade som de möter och det finns andra faror än febern.  Det verkar också vara uteslutande barn och ungdomar som överlevt men det går många mil mellan att de träffar på några människor alls. Och Noras och Ellas vänskap sätts på hårda prov. Ella tvingas också rannsaka sig själv. Det är tydligt att det är pubertala ungdomar det här för hormonerna flyger runt och humören lika så. Än är Ella hoppfull och upprymd, än deprimerad och uppgiven. Men som hon tänker vid något tillfälle. Det alla flesta saker i världen är trots allt ändå inte lik, så det gäller att intala sig själv att det finns fina och bra saker också och inte vara rädd för allt.


Det är verkligen DYSTERT som sig bör i en dystopi men också så himla mycket tonårsroman. Det är faktiskt jättebra och spännande, men språket är ganska avskalat och… kan man säga grått? Det passar historien och den uppgivna känslan hela boken igenom ypperligt, men jag hoppas att det inte gör den mer svårläst för den målgrupp som boken riktar sig till. De första två böckerna går dock hyfsat bra på skolan där jag jobbar, vilket jag tror kan ha att göra med att de inte är så långa också. Bra grej. Hellre flera böcker då liksom. Gillar också att de är fristående för på det viset kunde jag sätta tvåan i händerna på mina bokjuryläsare i skolan nu trots att de inte läst 1:an. Och de där killarna som ogärna läser om tjejer kunde läsa boken om Ante direkt. Man kan tycka vad man vill om den grejen, men om prio är att de ska läsa och därefter att de ska utveckla sin läsning så är det ju ett sätt. Hur som helst ser jag fram emot att läsa nästa del och jag som då (skäms för att säga det) inte läst de tidigare delarna vill definitivt läsa de också.

Inga kommentarer: