tisdag 10 februari 2015

Kanske är det allt du behöver veta av E. Lockhart

Kanske är det allt du behöver vetaDen här boken fanns med på listan med nominerade böcker till bokbloggarnas litteraturpris 2014 och blev årets bästa YA i Goodreads Choice Awards. Eftersom jag kikat på den tidigare i katalogen så tänkte jag att det kunde vara dags att läsa den nu. Det här är en sådan där bok som inte riktigt kan bestämma sig för om det är en ungdomsbok eller vad det är men klassas ju också som just ”Young adult” utomlands. Jag förstår att många håller den här boken högt för det är en väldigt annorlunda historia, men kanske inte som den bästa bok man läste 2014.

Boken är delvis en deckare, ett mysterium, fast det är sina egna minnen som bokens huvudperson försöker komma åt. Den 15 år gamla Cadence är med om en olycka som gör att hon nästan drunknar i havet runt sin morfars ö. Släkten Sinclair är typisk vit, priviligierad amerikansk överklass. Ni vet de där som går runt i sobra kvalitetskläder, tränar tennis och bara går på Ivy League-skolor. De där som håller skenet upp vad som än händer, aldrig visar sig svaga och aldrig accepterar ett nej, som morfar säger. Det är bara det att det är en familj i förfall. Morfaderns döttrar bråkar jämnt om vem som ska få ärva alla pengar, husen, konsten och juvelerna. Det är en intern kamp och mostrarna försöker spela ut kusinerna mot varandra. Mirren, Cady och Johnny accepterar dock inte det hela. De vägrar spela spelet. Det finns också en fjärde pojke i gänget, Gat, av indisk härkomst och son till den ena mosterns nya pojkvän Ed. Gat och Cady dras till varandra och förälskelsen är total. Men Gat är utböling och passar inte in i morfaderns ideal och således inte heller i mostrarnas som så gärna vill vara morfadern till lags. Ed och Bess, den ena mostern, låter till och med bli att gifta sig bara för att morfadern sätter sig på tvären.  En indisk man passar inte ihop med det blonda, långa amerikanska Sinclair-utseendet.
Mitt i allt detta inträffar katastrofen. Efter Cady olycka så skickas hon till Europa med sin far för att vila upp sig och försöka återfå sina minnen. Det enda som händer är att hon utforskar olika toalettgolv och lider av oändliga migränattacker. Två somrar senare är hon tillbaka på ön hos släkten och kusinerna och alla hoppas att hon ska minnas.

Tyvärr räknar jag ut slutet väldigt snabbt om jag ska vara ärlig. Inte exakt, men i stora drag. Det är kommentarer som låter ana och dessutom påminner historien om en del annat. Det gör att dramatiken falnar lite. Eller rätt mycket. Eftersom det är en massa stämning som ska bygga upp till det stora avslöjandet på slutet, som i en traditionell pusseldeckare. Med minnesfragment som pusselbitar.  Jag gillar dock fortfarande det målande språket, alla bilder Cady målar fram om hur hon ex blir skjuten i magen, fast man ju förstår att det är bildligt talat men att smärtan känns så. Jag är också väldigt förtjust i sagorna hon berättar för att illustrera sin familj, morfaderns dominans och maktutövande och mostrarnas kamp om hans gunst. De utplånar totalt sig själva i försöken att vinna han kärlek och därmed hela kungariket.

Så jo, visst är det en klart läsvärd berättelse om mörka familjehemligheter, men jag tyckte nog att slutet kändes ganska oundvikligt rätt tidigt, att det var detta det ledde fram till. Men familjehemligheter, ödesmättad stämning och amerikansk östkust räcker ju rätt långt bara det. 

Inga kommentarer: