torsdag 22 januari 2015

Schh! Vi har en plan

Schh! : vi har en planSchh! Vi har en plan Av Chris Haughton

Minns ni ”Mamma borta!” Och ”Åh nej, Bruno!”? Min lille kille där hemma har älskat sönder boken om den lilla ugglan som letar efter sin mamma och får hjälp av ekorren. Själv är jag så förälskad i  hunden Bruno att jag kärleksbombad halva internet. Schh! Vi har en plan är Haughtons nya bilderbok. Den står klassad som 3-6 år när jag kollar in på adlibris, men min två-åring tycker den är hilarious och vi fick läsa den 4 gånger på en gång så fort den kom. Personligen tycker jag inte riktigt att den lever upp till samma nivå som Bruno eller Mamma borta, men den är fortfarande otroligt fin och en upprepningssaga som fungerar. Tror min kille hade gillat den när han var dryga ett år också faktiskt eftersom det är så lite text i. Det är just det som jag egentligen har något emot. Texten har fungerat för sig själv i de tidigare böckerna (även om vi har pratat rätt mycket utöver den också) men här krävs det nästan att man lägger till lite.  Det är ju inget problem i sig, det gör man ju oftast ändå som sagt.

Handlingen berättas framför allt i bilderna och man får ha en liten diskussion med sin kotte efteråt. Fyra figurer får syn på en fågel. Jag gissar att tre av dem är vuxna och en är ett barn. De tre vuxna bestämmer sig för att fånga fågeln med en håv och smyger tyst, tyst (Shhh….) men trillar alltid omkull, ner i vattnet, ur trädet osv och fågeln flyger sin väg.

Barnet är inte särskilt intresserad av att fånga fågeln dock. Istället plockar barnet fram lite brädsmulor och plötsligt har det samlats massvis med fåglar. De vuxna har fortfarande inte lärt sig sin läxa utan försöker genast fånga de fina fåglarna istället för att stanna upp och titta på dem. Det slutar med att de får fly hals över huvud när fåglarna blir arga och går till attack. Inte ens då lär sig de vuxna sin läxa. När de sedan får syn på en fin liten ekorre så försöker de genast fånga den istället för att stanna upp, kanske ge den en nöt eller två och titta.


Ja, det är ju en hur fin bok som helst och gubbarna är bara för kul. I ärlighetens namn tycker min två-åring dock att den är rätt mycket bättre än jag gör. Jag håller fortfarande hunden Bruno högst. Kanske för att det är lite ner igenkänningsfaktor där. Vem har inte känt den inre kampen när man sett en stor tårta som man vet att man inte får röra liksom.

Inga kommentarer: